Den fria tanken

Alla människor är inte lika mycket värda. Jag är värd mer än en knarkare som våldtagit sina barn och lever på samhället. Och kungen är värd mer än mig. "Alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter. De har utrustats med förnuft och samvete och bör handla gentemot varandra i en anda av gemenskap." Denna kvarleva från kristendomen och andra världskriget är absurd, det är önsketänkande och inte verklighet. Till att börja med så finns det fortfarande barnarbete och livegna bönder, även fast slavarbetet som vi känner igen det från sydstaterna i stort sett har försvunnit. Det finns heller inget som säger att alla människor är förnuftiga och har känsla för samvete. Ta psykiska sjukdomar som exempel, som kan orsaka apati eller total avsaknad av empati. Hur pass förnuftig är en apatisk människa? Inte heller tycker jag att det är uteslutande positivt att sträva efter dessa ideal, eftersom det är en något för positiv människosyn för att den ska vara realistisk i något s

Säg något skönare än att krypa ner i en nybäddad säng alldeles nyduschad. Huden mjuk efter peeling och skrubbning, håret nytvättat med schampo, balsam och hårinpackning, kroppen rakad, ansad och insmord. Love it. I duschen kan man sjunga, stretcha, styrketräna, ha sex eller bara njuta av värmen alternativt kylan (som är underskattad). Det bästa är dock att ha sex efter att alldeles nyligen ha duschat. Mina största problem är att jag utan dig är som gårdagens döda hund, som Axel skulle ha sagt. Med andra ord så lider jag av att jag inte får chansen att göra det så ordentligt särskilt ofta eftersom jag tränar så ofta och då ofta duschar direkt efter träningen i dojon. Jag tappar mycket hår också, vilket stör mig. En annan detalj i sammanhanget är lukterna. När man är nyduschad så upplever man alla lukter starkare, oavsett om de är bra eller dåliga. Skjortan man hade innan man gick in i duschen luktar plötsligt svett och parfymen doftar stört underbart. Så hur ofta borde man utföra detta

Är allt man gör och allt som händer förutsagt redan från början eller har man faktiskt möjlighet att göra val helt utifrån sin fria vilja? Vad man tror beror på hur strikt man definierar en "fri vilja" och om man tror på någon övernaturlig makt eller inte. När man fattar ett beslut eller utför en handling så gör man ju det utifrån sina tidigare erfarenheter och sitt genetiska arv, som i sin tur är bestämt av tidigare händelser, som i sin tur beror på ytterligare faktorer, o.s.v. Om man ser det på det sättet så kan man ganska så snabbt konstatera att det inte existerar någon valmöjlighet. Vi kanske upplever det som att vi gör ett val men i själva verket så var det redan från början bestämt vad vi skulle göra och det enda vi gör är att förstå varför vi gör just det valet. Ett alternativt synsätt är att vi inte alls uteslutande styrs och formas av vårt arv och vår uppväxt utan att det finns något mer, en själ som har en alldeles egen vilja baserad på något som inte är av denna

I förrgår frågade jag en vän om hon likt mig alltid hade en melodi i huvudet och hon svarade till min stora förvåning nej. Det går inte en sekund utan att en melodi av något slag, etablerad eller improviserad, spelas upp i mitt inre. Jag undrar vad mer jag tar för givet hos andra trots att jag inte borde. Månen till exempel. För mig är det en självklarhet att veta när det är fullmåne oavsett om det är klart väder eller inte eftersom jag trots allt är lite vidskeplig och lätt får för mig att månen påverkar mitt liv i övrigt. Jag har inte tänkt på det så mycket, men jag kanske är hyfsat ensam om att inte riktigt kunna slita blicken från månen då jag är ute om kvällarna? Sen så funderar jag även en del över det rent fysiska. Hur kommer det sig att månen går från hel till nedan för att sedan gå tillbaka? Jag vet ju att det är solens ljus som reflekteras mot månens yta men jag tycker ändå att det är lite underligt att det blir som det blir. Månen måste ju nästan gå parallelt med solen, men

Hur hanterar du en motgång? Om du missat bussen eller kuggat på ett prov; sätter du dig ner och gråter, skriker rakt ut, blir apatisk eller ler du förnöjt och konstaterar att sånt är livet? Vi skulle alla tjäna på ett mer harmoniskt sinne. Oavsett situation så lönar det sig att hålla huvudet kallt och blicka framåt, se möjligheterna istället för motgångarna. Ibland hjälper det att tänka på något som vanligtvis får en att må bra, ibland räcker det om man tar ett djupt andetag och tvingar fram ett leende. Det finns alldeles för mycket mysigt i den här världen för att man ska behöva gå omkring och hata den. Ta till exempel ljudet av vinden som viner runt husknuten när det är ruskigt väder utomhus, sprakandet av en brasa som ackompanjerar lågornas vackra dans, värmen från solen när man lägger sig på rygg på en äng i försommaren... För att inte tala om det som finns mellan oss människor - våra relationer är enligt mig bland det mest gudomliga som finns. Min uppmaning till dig är att tänka p

Allt som har en början har ett slut. Eller? I det vardagliga livet är det ofta så i och med att vi någon gång kommer att dö men behöver det verkligen alltid vara så? Det är lätt att inbilla sig att man kan föreställa sig en oändlighet men tänk såhär: Du går på en väg som du inte kan se slutet på eftersom den är oändligt lång. När du har gått 3 mil på vägen så börjar du fundera på hur långt det är kvar. Svaret är att det är precis lika långt kvar som när du började gå och inte 3 mil kortare. Om du skulle vända och börja gå tillbaka så skulle du dock behöva gå tre mil innan du är tillbaka där du startade... Mängden av de positiva heltalen Z+ är oändlig: 1, 2, 3, 4, 5, 6, ... Vi kan fortsätta att räkna i all evighet eftersom det för varje tal kommer att finnas ett större (som ges av "talet plus ett") så vi kan lätt konstatera att det rör sig om en oändlighet. Men vi började ju räkna på ett? Allt som har en början har alltså inte ett slut, kan vi alltså konstatera i och med detta

Musklerna protesterar, svetten rinner, man är så andfådd att man knappt får luft... Det är då det händer. " Bara lite till , jag får inte ge upp nu. Den här tekniken ska vara lite bättre än den förra, inte tvärtom. Bit ihop, fokusera." Så fortsätter det tills träningen plötsligt är slut och man kan sjunka tillbaka till ett lugn man inte hade tillgång till innan. Att vägra ge upp är en drivkraft i sig som är användbar även utanför dojon och för vissa är det nog den starkaste drivkraften av dem alla. Samtidigt så krävs det att man har lust för att man överhuvudtaget ska finna motivationen som krävs, samt att man klarar av att bryta de vanor som står i ens väg innan man ens kommit igång. Vi har alla behov av att vara älskade, mätta, utsövda, ha god hälsa och så vidare men för att på egen hand kunna tillfredställa dessa så krävs att man har karaktär . Utifrån sina värderingar och förutsättningar måste man kunna motivera sig själv till att kämpa för egen vinning utan att för d

Ja, jag ska kliva av tåget när jag är i Knivsta. Jag vet att jag sa att jag skulle av i Knivsta, men jag ändrade mig. Förlåt, men jag menade Stockholm. Herr konduktör; har du tänkt på att när man gör någonting bra så måste man nästan väga upp det med något dåligt? Du tror att det är kväll när det i själva verket är morgon vilket får dig att göra något som du annars inte skulle ha gjort - du kanske städar eller tränar. Det som händer sen är dock inte lika självklart förnuftigt, eftersom rökning och alkohol är dåligt för kroppen. Min tunga har frusit fast i marken så kan du sluta stirra på mig sådär? Jag vill ju bara ta dig hårt bakifrån, inget illa menat. Du vet... Det har att göra med den där blomman som alltid slog ut just när man inte tittade på den, för att sedan flyga iväg. Swoosch. Min farmor sa alltid att när blommor slår ut så är det dags att slå ut tänder. Har din farmor någonsin sagt något liknande herr konduktör? Du behöver inte svara - jag vet redan svaret eftersom jag har t

Idag har jag fördrivit cirka tio minuter sittandes i soffan i mitt vardagsrum, stirrandes på en fluga. Det kan tyckas som något väldigt tråkigt men nej... Jag försökte kommunicera med flugan. Jag vet av tidigare erfarenheter att flugor inte kan uppfatta ord på samma sätt som vi, så jag försökte använda mig av min otränade telepati-förmåga och jag kan inte vara säker på det men det verkade som att det fungerade. Jag vet inte vad det var jag försökte säga till flugan men helt plötsligt så svarade den med att tvätta sig; dra sina framben över sina tusentals små ögon och sina två vingar. Fantastiskt vilken karismatisk fluga. Sen började det klia. Det kliade först vid sidan av höften, och när jag började tänka på det (utan att slita blicken från flugan och utan att klia, förstås) så började det klia på ett till ställe, på armen denna gång. Och sedan i knävecket. Det var som att flugan och jag orsakade detta nedrans kliande och för varje sekund som gick desto värre blev det, men jag gav mig

Tänk om världen var en pendeltågsvagn som rörde sig igenom ett landskap som inte fanns. Vi skulle inte leva särskilt länge i en sådan värld om vi hade samma biologiska funktioner som nu, men om vi tänker oss att den världen bara existerar i några timmar för att sen börja om på nytt, och att vi som sitter i vagnen inte behöver växa upp som i vår värld utan redan är i vuxen ålder (eller motsvarande) så slipper vi tänka på det problemet. Det intressanta är vad som skulle försiggå i våra huvuden. Förutsatt att vi inte kände till någon annan verklighet så skulle vi antagligen ganska så snabbt acceptera läget. Skulle vi tänka i bilder eller med känslor? Vi skulle inte kunna tänka oss ett liv utanför pendeltågsvagnen, även fast vi ju skulle se landskapet svischa förbi utanför, eftersom det inte skulle vara möjligt att ta sig ut ur vagnen. Däremot skulle vi se varandra, och kunna kommunicera med varandra, åtminstone med kroppsspråk. Frågan är om vi skulle göra det i större utsträckning än vad

För att man ska kunna göra något med känsla så måste man ha erfarenhet, inlevelse och närvaro. En förutsättning för att kunna få det är att man har lust eller med ett annat ord: Motivation. Oavsett om det rör sig om en konstnär som målar en tavla, en artist som uppträder på en scen eller en karateutövare som demonstrerar en kata så får det inte ske med rutin. När man väl har lärt sig något så måste man också förstå det för att kunna förmedla det till andra – man kan träna i många år och därmed skaffa sig en oerhörd erfarenhet men utan inlevelse och närvaro så kommer den inte att kunna komma till sin rätt. Vad betyder det då att ha inlevelse och närvaro? Man skulle kunna säga att det är samma sak som att hitta en balans mellan fantasi och fokus, samtidigt som man lämnar halvhjärtade prestationer bakom sig helt och hållet. En tillämpning är hur man bör tänka när man tränar karate. I grundtekniksträningen är det lätt att man koncentrerar sig för mycket på att göra rätt och därmed glömmer

Hur pass viktigt är det egentligen att ha en plats som man kan kalla för sitt hem? Jag har skilda föräldrar och har sen jag var fyra år gammal flyttat mellan deras hus och bott ungefär lika mycket hos båda. Under tiden jag var tillsammans med Carro så bodde jag dessutom mer hos hennes föräldrar (som också var skilda) än hos mina egna, så jag hade fyra hem och kände mig som en gäst i samtliga. Det intressanta är att jag inte såg det som ett problem utan snarare tvärtom – det gav mycket frihet och medförde få nackdelar. Jag kunde i princip komma och gå som jag ville och slapp rapportera hem varje kväll som jag var ute sent. Att släpa på träningskläder, skolböcker och annat är jag van vid sedan länge och det kräver egentligen inte mycket planering för att lyckas organisera det på ett bra sätt. Inte heller känns det särskilt betungande att inte veta var man kommer att sova om två dagar, även fast mina föräldrar vill veta när jag är hemma eftersom de måste planera mat och liknande detaljer

Varför finns det krig? Min spontana tanke är att krig ofta rättfärdigas genom att man tror sig skipa rättvisa eller försvara sig, men den mest grundläggande orsaken måste ändå vara att man gör det för egen vinning eller att man inte upplever det som att man har något val. Hellre dö i strid än bli skjuten i ryggen av sin officer och om man dessutom är uppväxt med föreställningen att de man krigar mot är ondskefulla så faller det sig nog naturligt att hata dem. De hotar ju att förstöra ens liv. När vi ändå är inne på krig så kan vi även ta upp pacifism. Här i Sverige är det för det mesta lätt att vara pacifist tack vare vår neutralitet och i enlighet med Kants imperativ så är det även rätt att vara det, eftersom om alla var pacifister så skulle det inte finnas något våld och det skulle mänskligheten (troligtvis) tjäna på. I praktiken är det dock inte lika enkelt. Genom att vara pacifist så kan du utsätta dig själv för andras våld – ta bara förintelsen under andra världskriget som exempel

Att lära sig saker är bland det underbaraste som finns. Det spelar egentligen inte så stor roll vad det handlar om - oavsett om man lär sig om ett ämne genom att läsa om det i skolan, om man lär sig kontrollera sin kropp genom att träna den eller om man lär sig hur man på ett bra sätt kan umgås med andra människor genom att göra just det så är det något positivt. Ändå finns ord som "pluggis" och "nörd". Vad är det som är så fel med att vara intresserad av något och gå in för det till hundra procent? Ingenting. Problemet ligger i att folk går omkring med dåligt samvete över sina egna tillkortakommanden och behöver ta ut det över andra. Det finns någon slags snedvriden uppfattning om att de som pluggar mycket automatiskt är sämre inom andra områden, som till exempel social kompetens och förmåga att njuta av livet, något som jag är helt emot. För att utvecklas som människa så måste man lära sig nya saker hela tiden och inte stå och trampa i gamla fotspår. Tänk efter: D