Den fria tanken

När man dör så är tiden slut så som vi känner den. Det kan låta trivialt och fånigt, men det mirakel som vi kallar liv uppstod genom det omöjliga, lite som att dela med noll. I samma stund som vi drar vårt sista andetag slutför vi detta mirakel och från att ha haft all tid i världen så har vi ingen tid kvar. Vi går från en ständig följd av ögonblick till att istället befinna oss i det gränsvärde där vi delar vårt liv med noll. Vi återgår till den fullkomlighet som vi var i innan vi föddes, i utrymmet mellan positiv och negativ evighet, där allt är möjligt. Vi föds med vissa instinkter, arvsanlag och i en viss miljö. De första valen i våra liv görs helt och hållet utifrån dessa förutsättningar och skulle därför vara förutsägbara för någon med en fullkomlig bild av det vi styrs av. Sedan börjar vi fatta beslut baserade på tidigare erfarenheter, och eftersom dessa uppstod till följd av förutsägbara val så är även dessa förutsägbara. Vi har en fri vilja i att vår individualitet

Jag vill vara den vars namn står på billiga tallrikar från Ikea som ingen tycker är särskilt fina men som sålts i hundra miljoner exemplar. Mitt namn ska stå där och ge bekräftelse på att jag åtminstone är värd 15 kr (på grund av defekt, ordinarie pris 25 kr). Jag vill ge världen rena vita linjer att förhålla sig till när allt annat känns tungt och ohanterligt. De ska vara tåliga och flexibla. En blank rund yta att spegla sig i och tänka “Det kanske inte är så illa ändå”. Jag vill att mitt namn sprids över alla världens hav, i lådor från Kina och Polen lastade i containrar. Först då är jag på riktigt en Designer, en sån där som lyckats. För hur ska jag annars kunna motivera min existens? Två studenter har blivit kära och delar nu på sin första måltid tillsammans. Självklart var det dem jag tänkte på när jag designade tallriken, de skulle inte klara sig utan mig. Den är så billig att den lämnades kvar av någon som flyttat från korridoren för länge sen. Försök någon gång att äta