När man dör så är tiden slut så som vi känner den. Det kan låta trivialt och fånigt, men det mirakel som vi kallar liv uppstod genom det omöjliga, lite som att dela med noll. I samma stund som vi drar vårt sista andetag slutför vi detta mirakel och från att ha haft all tid i världen så har vi ingen tid kvar. Vi går från en ständig följd av ögonblick till att istället befinna oss i det gränsvärde där vi delar vårt liv med noll. Vi återgår till den fullkomlighet som vi var i innan vi föddes, i utrymmet mellan positiv och negativ evighet, där allt är möjligt.
Vi föds med vissa instinkter, arvsanlag och i en viss miljö. De första valen i våra liv görs helt och hållet utifrån dessa förutsättningar och skulle därför vara förutsägbara för någon med en fullkomlig bild av det vi styrs av. Sedan börjar vi fatta beslut baserade på tidigare erfarenheter, och eftersom dessa uppstod till följd av förutsägbara val så är även dessa förutsägbara. Vi har en fri vilja i att vår individualitet och unika existens avgör hur tidigare erfarenheter påverkar oss, men utöver detta så lever vi i determinism och tiden är en linjär dimension av varje enskilt liv.
Döden ändrar på allt detta. Plötsligt upphör de rumsliga dimensionerna och tiden blir desto mer märkbar då den är vår enda kvarvarande dimension. Det sägs att vi återupplever hela våra liv i samma stund som vi dör, det som i själva verket händer är att tiden spolas tillbaka så att vi kan tillåtas börja på nytt och med nya förutsättningar. Livet vore inte mycket till mirakel om det hela tiden upplevdes på samma sätt och så är det naturligtvis inte heller. När vi väl går in i detta världsallt med oändliga möjligheter så upplöses slutligen även tiden och det som återstår är vad många skulle kalla Gud, med förutsättningar och vilja till allt som är gott.
Jag vill nu tala kort om självmordet. Gud vill inte någon varelse illa, men hon livnär sig på och fascineras av de oändliga universum som hon ger upphov till varje gång en individ skapas, till den grad att hon ständigt tillåter det lidande som livet innebär. Att tolka Bibelns och Koranens budskap om självmordet som att Gud fördömer är direkt felaktigt, för möjligheten till självmord är en välsignelse tätt kopplad till den fria viljan som medföljer vårt jag. Utan möjligheten att avsluta sitt eget liv skulle skapelsen inte gå att rättfärdiga och det är vår dödlighet som ger livet mening.
Jag vill även tala om kärleken. Gud söker kärleken i alla dess former och den är på så sätt grundorsaken till allt, vissa säger antagligen att Gud är kärlek. Om det inte vore för kärleken skulle tiden vara ett onödigt fenomen, vi behöver tiden för att älska. Kärleken uppstår i samverkan mellan individer och tiden; att försöka hålla fast vid kärleken så som den är vid en viss tidpunkt är som att försöka hålla kvar vatten i kupade handflator då vattnet sipprar mellan ens fingrar.
Slutligen återkommer vi till lidandet. Det är kärleken i kombination med lidandet som får de äldre att känna att de har levt färdigt. Genom denna upplevelse kan de vila i att allt sker av en anledning och döden fungerar som en slutlig bekräftelse på detta, eftersom även den varit given redan från början. I utrymmet mellan död och nytt liv finns via Gud en oändlighet av kärlek till livet och genom att välja denna kärlek framför hat och bitterhet kan vi bli fullkomliga i oss själva och de liv som Gud valt åt oss att leva.
Skapelsen skedde inte en gång för drygt 6000 år sen utan sker hela tiden, varje gång ett nytt liv uppkommer. Det är genom att bejaka kärleken till alla levande varelser som vi hedrar denna skapelse. Jag vill påstå att kärleken är ett ännu större mirakel än att kunna dela med noll.
Kommentarer