Jag har funderat en del på kärlek i avseendet tvåsamhet den senaste tiden. Hur kommer det sig att så många lever i monogama förhållanden (endast två personer) och vad är det som är drivkraften bakom att hålla ihop? Dessutom så har jag funderat en del på varför man blir kär överhuvudtaget och vad det i själva verket innebär att vara det. Klassiska tonårsbekymmer med andra ord.
Något som är intressant att nämna i sammanhanget är behovet av gemenskap, som antagligen är större än vad vi ofta inbillar oss. Att vara tillsammans med någon innebär ju att man känner en stark tillhörighet till varandra och frågan är om inte den starkaste gemenskapen går att finna just mellan två människor som är kära i varandra, som anser sig höra ihop såpass mycket att de väljer att tillbringa livet tillsammans. Kanske är just gemenskapsfaktorn en av de viktigaste orsakerna till att de flesta kärleksförhållanden består av två personer och inte fler. Sen så spelar samhällets normer givetvis en stor roll också, vi är ju inte bara flockdjur utan även vanedjur så att säga. I arabländer förekommer polygami i större utsträckning än här i Norden.
Men orsaken till att man blir kär kan väl inte enbart vara att man vill tillfredställa sitt behov av att känna gemenskap? Nej det tror jag inte och det finns forskning som visar att något så trivialt som lukt spelar en stor roll för vilka vi fattar tycke för. Andra viktiga faktorer lär vara hur man blir bemött av personen ifråga och hurpass mycket han eller hon passar in i den idealbild vi har om hur ens partner ska se ut och vara (som eventuellt är baserad på förebilder från den egna familjen). Jag är dock beredd att försaka alla romantiska föreställningar om att det finns en person som är den rätte och att det är ödet som avgör om man träffar denna eller ej. Jag tror att kärleken kan växla föremål mycket friskt, och att den kan existera för flera föremål (nu syftar jag givetvis främst på personer) samtidigt.
Själv är jag singel sen en inte alltför lång tid tillbaka och har haft fyra längre förhållanden. När jag var ute och åkte skridskor med familjen runt jul så saknade jag att ha någon att hålla om när vi stannade för att dricka te och varje gång jag spelar piano så tänker jag på hur underbart det skulle vara att bli omfamnad och kysst på halsen. Att somna ensam i en 1'20-säng är inte det roligaste och det finns så mycket mer som man saknar, men just nu finns det ingen specifik person som jag skulle kunna tänka mig att vara med, blir mer och mer kräsen för varje dag som går tror jag. Snart blir jag väl också romantiker och börjar tro på "den stora kärleken".
Det kanske är som min mor sagt; att kärlek inte är något man kan styra över. Eller som far sagt; att man vet när det är rätt och att man inte ska ge upp något man påbörjat förrän förhållandet plötsligt saknar energi. Eller så är det helt enkelt så att kärlek är för abstrakt och odefinierat för att det ska gå att säga något vettigt om det överhuvudtaget.
Något som är intressant att nämna i sammanhanget är behovet av gemenskap, som antagligen är större än vad vi ofta inbillar oss. Att vara tillsammans med någon innebär ju att man känner en stark tillhörighet till varandra och frågan är om inte den starkaste gemenskapen går att finna just mellan två människor som är kära i varandra, som anser sig höra ihop såpass mycket att de väljer att tillbringa livet tillsammans. Kanske är just gemenskapsfaktorn en av de viktigaste orsakerna till att de flesta kärleksförhållanden består av två personer och inte fler. Sen så spelar samhällets normer givetvis en stor roll också, vi är ju inte bara flockdjur utan även vanedjur så att säga. I arabländer förekommer polygami i större utsträckning än här i Norden.
Men orsaken till att man blir kär kan väl inte enbart vara att man vill tillfredställa sitt behov av att känna gemenskap? Nej det tror jag inte och det finns forskning som visar att något så trivialt som lukt spelar en stor roll för vilka vi fattar tycke för. Andra viktiga faktorer lär vara hur man blir bemött av personen ifråga och hurpass mycket han eller hon passar in i den idealbild vi har om hur ens partner ska se ut och vara (som eventuellt är baserad på förebilder från den egna familjen). Jag är dock beredd att försaka alla romantiska föreställningar om att det finns en person som är den rätte och att det är ödet som avgör om man träffar denna eller ej. Jag tror att kärleken kan växla föremål mycket friskt, och att den kan existera för flera föremål (nu syftar jag givetvis främst på personer) samtidigt.
Själv är jag singel sen en inte alltför lång tid tillbaka och har haft fyra längre förhållanden. När jag var ute och åkte skridskor med familjen runt jul så saknade jag att ha någon att hålla om när vi stannade för att dricka te och varje gång jag spelar piano så tänker jag på hur underbart det skulle vara att bli omfamnad och kysst på halsen. Att somna ensam i en 1'20-säng är inte det roligaste och det finns så mycket mer som man saknar, men just nu finns det ingen specifik person som jag skulle kunna tänka mig att vara med, blir mer och mer kräsen för varje dag som går tror jag. Snart blir jag väl också romantiker och börjar tro på "den stora kärleken".
Det kanske är som min mor sagt; att kärlek inte är något man kan styra över. Eller som far sagt; att man vet när det är rätt och att man inte ska ge upp något man påbörjat förrän förhållandet plötsligt saknar energi. Eller så är det helt enkelt så att kärlek är för abstrakt och odefinierat för att det ska gå att säga något vettigt om det överhuvudtaget.
Kommentarer
Mkt intressant att läsa. Kul att se andras teorier kring ett så abstrakt, men stort ämne.
Jag tror inte på "den stora kärleken", men jag har hopp ändå. Bara man behåller sin kärlekstro så tror jag att kärleken kan hålla, mellan vilka två personer som helst nästan. Men man behöver vara på samma känslomässiga nivå ung.
Lycka till! ;)
Började läsa din text och kunde inte sluta. Håller med dig och tycker det var intressant skrivet!
Klart du hittar kärleken!
Bra skrivet! :)