Vad är mest värdefullt i ditt liv? Vilka vanor har du?
Alla har vi olika preferenser. Att gå in för att träffa så mycket folk som möjligt och festa flera gånger varje vecka är en livsstil, att träna största delen av sin fritid och ägna resterande tid åt att vårda de närmaste relationerna en annan och att gå in ordentligt för skola och jobb och i övrigt bara slappa framför datorn eller teven en tredje. Själv föredrar jag alternativ nummer två, men jag säger inte att det är något fel på de andra.
Det som är intressant i sammanhanget är hur pass mycket vi styrs av och formas efter våra vanor. Är det vår personlighet som får oss att leva efter en viss livsstil eller är det livsstilen som formar vår personlighet? Som före detta wannabe-gothare och synthare kan jag säga att livsstilen garanterat kan påverka vår personlighet, på gott och ont. Jag nämnde i ett tidigare inlägg att behovet av att känna gemenskap är en stark drivkraft och det går givetvis att tillämpa även i det här sammanhanget. Vi anpassar vårt sätt att leva och tänka för att passa in i olika grupper. Samtidigt så påverkas vi av ideal som förmedlas via media och människorna som omger oss, och hamnar därför lätt i konflikt med oss själva när vi ska försöka passa in i flera grupper samtidigt. Hur många beter sig på samma sätt med vännerna som med familjen eller främlingar för den delen?
Sen så har vi det där med övervikt. Om man väger 30 kilo mer än vad man skulle vilja göra så beror inte det på dåliga arvsanlag eller att man är en dålig människa på något vis. Det är snarare så att livet inte har lett en in på en hälsosam väg - det är så fruktansvärt lätt att anta en destruktiv livsstil som resulterar i en ond cirkel. Istället för att träna tre ggr i veckan, endast äta rejäla måltider och inte dra sig för att gå tre kilometer istället för att ta bussen så äter man varma mackor innan man går och lägger sig, har alltid en chipspåse bredvid sig när man sitter framför teven och tar sig sällan utanför husets väggar när man inte absolut måste. Och när man väl är i den situationen så blir det svårare att ta initiativ, eftersom det kräver så mycket beslutsamhet och energi. Människan är gjord för att behöva kämpa för att överleva.
Jag kan ofta känna att jag har färre vänner än jag önskar att jag hade, att jag gärna skulle ha stadigt sällskap med någon söt och sympatisk flicka och att jag inte har några särskilt stora ambitioner med mitt liv och det grämer mig. Vad är det som är så svårt med att söka kontakt med dem som man ser upp till och styra sitt liv så att man hamnar på den väg man önskar vara på? Istället fortsätter jag som jag gjort ett tag nu - tränar, går i skolan, jobbar, träffar vänner lite då och då. Vanan är en oerhört stark drivkraft och är egentligen det som styr oss mest om vi bortser från de mest grundläggande behoven.
Alla har vi olika preferenser. Att gå in för att träffa så mycket folk som möjligt och festa flera gånger varje vecka är en livsstil, att träna största delen av sin fritid och ägna resterande tid åt att vårda de närmaste relationerna en annan och att gå in ordentligt för skola och jobb och i övrigt bara slappa framför datorn eller teven en tredje. Själv föredrar jag alternativ nummer två, men jag säger inte att det är något fel på de andra.
Det som är intressant i sammanhanget är hur pass mycket vi styrs av och formas efter våra vanor. Är det vår personlighet som får oss att leva efter en viss livsstil eller är det livsstilen som formar vår personlighet? Som före detta wannabe-gothare och synthare kan jag säga att livsstilen garanterat kan påverka vår personlighet, på gott och ont. Jag nämnde i ett tidigare inlägg att behovet av att känna gemenskap är en stark drivkraft och det går givetvis att tillämpa även i det här sammanhanget. Vi anpassar vårt sätt att leva och tänka för att passa in i olika grupper. Samtidigt så påverkas vi av ideal som förmedlas via media och människorna som omger oss, och hamnar därför lätt i konflikt med oss själva när vi ska försöka passa in i flera grupper samtidigt. Hur många beter sig på samma sätt med vännerna som med familjen eller främlingar för den delen?
Sen så har vi det där med övervikt. Om man väger 30 kilo mer än vad man skulle vilja göra så beror inte det på dåliga arvsanlag eller att man är en dålig människa på något vis. Det är snarare så att livet inte har lett en in på en hälsosam väg - det är så fruktansvärt lätt att anta en destruktiv livsstil som resulterar i en ond cirkel. Istället för att träna tre ggr i veckan, endast äta rejäla måltider och inte dra sig för att gå tre kilometer istället för att ta bussen så äter man varma mackor innan man går och lägger sig, har alltid en chipspåse bredvid sig när man sitter framför teven och tar sig sällan utanför husets väggar när man inte absolut måste. Och när man väl är i den situationen så blir det svårare att ta initiativ, eftersom det kräver så mycket beslutsamhet och energi. Människan är gjord för att behöva kämpa för att överleva.
Jag kan ofta känna att jag har färre vänner än jag önskar att jag hade, att jag gärna skulle ha stadigt sällskap med någon söt och sympatisk flicka och att jag inte har några särskilt stora ambitioner med mitt liv och det grämer mig. Vad är det som är så svårt med att söka kontakt med dem som man ser upp till och styra sitt liv så att man hamnar på den väg man önskar vara på? Istället fortsätter jag som jag gjort ett tag nu - tränar, går i skolan, jobbar, träffar vänner lite då och då. Vanan är en oerhört stark drivkraft och är egentligen det som styr oss mest om vi bortser från de mest grundläggande behoven.
Kommentarer