Den fria tanken

Ibland kommer tankarna spontant. Ikväll var en sån tidpunkt, och resultatet är att jag skriver här igen, för första gången på länge. Jag fick från en obekant tjej på helgon frågan vad mänskligheten har gett mig som har fått mig att vilja ge blod och svaret kom automatiskt, utan att jag hade tänkt igenom det särskilt mycket tidigare. Mänskligheten har gett mig allt jag har. Till och med min existens kan jag tacka mänskligheten för. Utan människor inga föräldrar, utan föräldrar inget jag. Jag trivs med att tänka att jag istället för att tacka någon gud för allt som är bra och anklaga honom för det som är dåligt kan tacka alternativt anklaga en greppbar enhet såsom mig själv eller om man så vill, mänskligheten. Allt blir mycket ...fridfullare... om man försöker undvika vi och dem-tänkande, om man försöker se sig själv som en del av helheten. Kanske är det därför som jag vill göra saker som att ge blod, för att det går i linje med någon slags önskedröm om att alla skulle kunna leva i harmo...

Tid är ett abstrakt begrepp infört av människan vars existens är svår att förneka. Den kan betraktas som en fjärde dimension i vilken händelserna sker i sekvens - för att inte allt ska hända samtidigt. Einsteins allmänna relativitetsteori är central när man talar om tid på ett metafysiskt plan. Enligt teorin så finns ingen objektiv absolut tid eftersom tidens hastighet har visat sig bero på gravitationell fältstyrka och relativ hastighet (tidsdilatation). Detta innebär bland annat att om vi kunde färdas med 90 % av ljusets hastighet bort från jorden så skulle vi uppleva det som att tiden stod nästintill stilla på jorden om vi kunde blicka tillbaka på den, men om vi återvände efter att ha färdats till en destination och sedan vänt så skulle mer tid ha passerat för de på jorden än för oss, eftersom vår rumstid har haft en annan krökning än deras (tack vare accelerationen). Många klagar på att vi har för lite tid men det är egentligen det enda vi verkligen har, så istället för att kverule...

Det jag tänker berätta nu har berättats förut men ingenting har förändrats. Vi lever våra liv i en känsla av att aldrig riktigt närvara fullt ut och det är väl egentligen det essentiella i budskapet från profeter såsom Buddha och Jesus, filmer såsom The Matrix och Fight Club; att vi måste ändra vår syn på tillvaron, vakna upp? Vad vi ägnar alldeles för lite tankeverksamhet åt är vad vi i själva verket är ute efter, vad meningen med vår tillvaro är. Vi går omkring och oroar oss över småsaker när den hårda sanningen är att vi lika gärna skulle kunna förlora allt det vi håller kärt vilken sekund som helst. Till vilken nytta? Stackars liten. Du missade tåget. Såja, upp med hakan. Din flickvän har gjort slut med dig. Jag skulle kunna bry mig mer! Du har kvar din syn- och talförmåga, kan le åt allt det vackra i naturen och kan fälla en tår över en fin dikt eller en romantisk scen i en film. Är inte det värt mer än vad du kan föreställa dig? Livet är ingen dans på rosor och tack fan för det. ...

Är allt man gör och allt som händer förutsagt redan från början eller har man faktiskt möjlighet att göra val helt utifrån sin fria vilja? Vad man tror beror på hur strikt man definierar en "fri vilja" och om man tror på någon övernaturlig makt eller inte. När man fattar ett beslut eller utför en handling så gör man ju det utifrån sina tidigare erfarenheter och sitt genetiska arv, som i sin tur är bestämt av tidigare händelser, som i sin tur beror på ytterligare faktorer, o.s.v. Om man ser det på det sättet så kan man ganska så snabbt konstatera att det inte existerar någon valmöjlighet. Vi kanske upplever det som att vi gör ett val men i själva verket så var det redan från början bestämt vad vi skulle göra och det enda vi gör är att förstå varför vi gör just det valet. Ett alternativt synsätt är att vi inte alls uteslutande styrs och formas av vårt arv och vår uppväxt utan att det finns något mer, en själ som har en alldeles egen vilja baserad på något som inte är av denna ...

Hur hanterar du en motgång? Om du missat bussen eller kuggat på ett prov; sätter du dig ner och gråter, skriker rakt ut, blir apatisk eller ler du förnöjt och konstaterar att sånt är livet? Vi skulle alla tjäna på ett mer harmoniskt sinne. Oavsett situation så lönar det sig att hålla huvudet kallt och blicka framåt, se möjligheterna istället för motgångarna. Ibland hjälper det att tänka på något som vanligtvis får en att må bra, ibland räcker det om man tar ett djupt andetag och tvingar fram ett leende. Det finns alldeles för mycket mysigt i den här världen för att man ska behöva gå omkring och hata den. Ta till exempel ljudet av vinden som viner runt husknuten när det är ruskigt väder utomhus, sprakandet av en brasa som ackompanjerar lågornas vackra dans, värmen från solen när man lägger sig på rygg på en äng i försommaren... För att inte tala om det som finns mellan oss människor - våra relationer är enligt mig bland det mest gudomliga som finns. Min uppmaning till dig är att tänka p...

Allt som har en början har ett slut. Eller? I det vardagliga livet är det ofta så i och med att vi någon gång kommer att dö men behöver det verkligen alltid vara så? Det är lätt att inbilla sig att man kan föreställa sig en oändlighet men tänk såhär: Du går på en väg som du inte kan se slutet på eftersom den är oändligt lång. När du har gått 3 mil på vägen så börjar du fundera på hur långt det är kvar. Svaret är att det är precis lika långt kvar som när du började gå och inte 3 mil kortare. Om du skulle vända och börja gå tillbaka så skulle du dock behöva gå tre mil innan du är tillbaka där du startade... Mängden av de positiva heltalen Z+ är oändlig: 1, 2, 3, 4, 5, 6, ... Vi kan fortsätta att räkna i all evighet eftersom det för varje tal kommer att finnas ett större (som ges av "talet plus ett") så vi kan lätt konstatera att det rör sig om en oändlighet. Men vi började ju räkna på ett? Allt som har en början har alltså inte ett slut, kan vi alltså konstatera i och med detta...

Tänk om världen var en pendeltågsvagn som rörde sig igenom ett landskap som inte fanns. Vi skulle inte leva särskilt länge i en sådan värld om vi hade samma biologiska funktioner som nu, men om vi tänker oss att den världen bara existerar i några timmar för att sen börja om på nytt, och att vi som sitter i vagnen inte behöver växa upp som i vår värld utan redan är i vuxen ålder (eller motsvarande) så slipper vi tänka på det problemet. Det intressanta är vad som skulle försiggå i våra huvuden. Förutsatt att vi inte kände till någon annan verklighet så skulle vi antagligen ganska så snabbt acceptera läget. Skulle vi tänka i bilder eller med känslor? Vi skulle inte kunna tänka oss ett liv utanför pendeltågsvagnen, även fast vi ju skulle se landskapet svischa förbi utanför, eftersom det inte skulle vara möjligt att ta sig ut ur vagnen. Däremot skulle vi se varandra, och kunna kommunicera med varandra, åtminstone med kroppsspråk. Frågan är om vi skulle göra det i större utsträckning än vad ...

För att man ska kunna göra något med känsla så måste man ha erfarenhet, inlevelse och närvaro. En förutsättning för att kunna få det är att man har lust eller med ett annat ord: Motivation. Oavsett om det rör sig om en konstnär som målar en tavla, en artist som uppträder på en scen eller en karateutövare som demonstrerar en kata så får det inte ske med rutin. När man väl har lärt sig något så måste man också förstå det för att kunna förmedla det till andra – man kan träna i många år och därmed skaffa sig en oerhörd erfarenhet men utan inlevelse och närvaro så kommer den inte att kunna komma till sin rätt. Vad betyder det då att ha inlevelse och närvaro? Man skulle kunna säga att det är samma sak som att hitta en balans mellan fantasi och fokus, samtidigt som man lämnar halvhjärtade prestationer bakom sig helt och hållet. En tillämpning är hur man bör tänka när man tränar karate. I grundtekniksträningen är det lätt att man koncentrerar sig för mycket på att göra rätt och därmed glömmer ...

Varför finns det krig? Min spontana tanke är att krig ofta rättfärdigas genom att man tror sig skipa rättvisa eller försvara sig, men den mest grundläggande orsaken måste ändå vara att man gör det för egen vinning eller att man inte upplever det som att man har något val. Hellre dö i strid än bli skjuten i ryggen av sin officer och om man dessutom är uppväxt med föreställningen att de man krigar mot är ondskefulla så faller det sig nog naturligt att hata dem. De hotar ju att förstöra ens liv. När vi ändå är inne på krig så kan vi även ta upp pacifism. Här i Sverige är det för det mesta lätt att vara pacifist tack vare vår neutralitet och i enlighet med Kants imperativ så är det även rätt att vara det, eftersom om alla var pacifister så skulle det inte finnas något våld och det skulle mänskligheten (troligtvis) tjäna på. I praktiken är det dock inte lika enkelt. Genom att vara pacifist så kan du utsätta dig själv för andras våld – ta bara förintelsen under andra världskriget som exempel...

Så länge som vi fortfarande styrs av förnuft, estetik eller moral så kommer vi aldrig att vara helt fria. Vi har alla en bild av hur verkligheten ser ut. De allra flesta av oss tar för givet att saker och ting följer logiska mönster; det vill säga att solen går upp varje morgon, att ett äpple faller till marken om vi släpper det, att vi får åtminstone en sexa om vi slår en tärning tillräckligt många gånger, och så vidare... men alla dessa är empiriska påståenden som enbart bygger på erfarenheter och därmed kan visa sig vara falska. Om man gör ett falskt antagande och sedan drar logiska slutsatser utifrån det antagandet så kommer man i de flesta fall att komma fram till resultat som är sanna. Om vi till exempel gör antagandet att gräs alltid är grönt så är en logisk följd att gräset utanför huset vi är i just nu är grönt, vilket det ju mycket väl kan vara. På samma sätt luras vi hela tiden till att inbilla oss samband som inte finns. Vidskeplighet brukar det kallas. Vår intuition säger...

Yin och yang är en symbol som de flesta nog är bekanta med men vad står den för? För mig symboliserar yin och yang idén om att en ytterlighet inte kan existera utan sin motsats. Jag är övertygad om att det ligger till på det viset. Man kan inte älska utan att hata, skapa utan att förstöra eller glädjas utan att sörja, även fast man inte nödvändigtvis behöver göra det på samma gång. Jag tror inte heller att de mest extrema ytterligheterna existerar hos människor. Även de mest inbitna kriminella har en omtänksam sida och även de mest framgångsrika misslyckas ibland. Det är vad den svarta pricken i det vita området och den vita pricken i det svarta området symboliserar för mig. Mellan två ytterligheter existerar det alltid en dynamik. Antingen en stark dragningskraft, som när man blir kär i någon som är olik en själv och kanske blir det just tack vare olikheten (om man är olika så kompletterar man ju varandra), eller motsatsen, som ofta beror på missförstånd eller oförenliga viljor. Man ...

Det maximala straffet för grovt skattebrott är sex års fängelse. Det maximala straffet för våldtäkt är fyra år, om våldets eller hotets art anses som "mindre allvarligt" (!?) eller om "förmildrande omständigheter" råder. En frisör klipper håret på alla som inte klipper sig själva. Klipper hon sitt eget hår? Påståendet att det finns röda äpplen stärker hypotesen att alla smaragder är gröna, eftersom en konsekvens av hypotesen är att om ett föremål inte är grönt så är det inte en smaragd. Om vi skulle undersöka alla föremål som inte är gröna så skulle vi ju kunna vara helt säkra på att alla smaragder är gröna... Om man är smart så är man ointelligent Om man inte är ointelligent så är man inte en samhällsvetare Om man inte är samhällsvetare så är man inte smart ...eller? Om man bit för bit reparerar en bil så att man till slut har bytt ut varenda del av den; är det fortfarande samma bil? Detta påstående är falskt.

Hur vet vi att något existerar? Finns det något vi kan vara helt säkra på överhuvudtaget? Cogito, ergo sum. "Jag tänker alltså finns jag" (René Descartes, Frankrike 16**). Tanken att vi existerar genom vårt eget medvetande faller sig ganska naturligt tycker jag men egentligen så kan allt lika gärna vara minnen och drömmar från en tid som inte finns längre. Även om det vore så så skulle det dock krävas någon form av existens för att uppleva dessa minnen, så tesen är svår att argumentera emot... Ett vanligt sätt att definiera existens är att utgå från att vi själva existerar och att det vi kan förnimma med hjälp av våra sinnen även det existerar. Våra sinnen är dock inte fulländade och kan visa en falsk bild av verkligheten jämfört med hur vi förväntas se den. Till exempel så hänger mycket på hur vår hjärna tolkar intrycken vi får, så egentligen kan vi aldrig vara helt säkra på att något vi både ser, känner, hör samt känner smak och lukt av (eller uppfattar med något annat sin...

"Om det känns helt tomt så låt det vara det. Jaga inte tanken. Låt den istället komma till dig, och när den väl gör det så fokusera på den" Min karatetränare har sina idéer ibland och för det mesta bra sådana. Före och efter varje träningspass så mediterar vi en kort stund, oftast tänker vi då på träningen men även andra tankar passerar genom medvetandet när man sitter där. Jag förespråkar att då och då samla tankarna exempelvis genom att sätta sig och meditera innan man går och lägger sig och som rektorn på min skola sa i sitt tal innan jullovet - det är när man har tråkigt som man kommer på de klokaste sakerna. En tanke om prioriteringar: Vad är egentligen viktigast; att man går in helhjärtat för saker och ting i livet, istället för att bara flyta med, eller att man verkligen reflekterar över vad ens tillvaro består av, och försöker uppskatta den, istället för att frenetiskt försöka förbättra den hela tiden? Jag lämnar frågan öppen. En tanke om tiden: Den existerar egentlig...