Fortsätt till huvudinnehåll

Ge utan att ta

Ibland kommer tankarna spontant. Ikväll var en sån tidpunkt, och resultatet är att jag skriver här igen, för första gången på länge.

Jag fick från en obekant tjej på helgon frågan vad mänskligheten har gett mig som har fått mig att vilja ge blod och svaret kom automatiskt, utan att jag hade tänkt igenom det särskilt mycket tidigare.

Mänskligheten har gett mig allt jag har.

Till och med min existens kan jag tacka mänskligheten för. Utan människor inga föräldrar, utan föräldrar inget jag. Jag trivs med att tänka att jag istället för att tacka någon gud för allt som är bra och anklaga honom för det som är dåligt kan tacka alternativt anklaga en greppbar enhet såsom mig själv eller om man så vill, mänskligheten.

Allt blir mycket ...fridfullare... om man försöker undvika vi och dem-tänkande, om man försöker se sig själv som en del av helheten. Kanske är det därför som jag vill göra saker som att ge blod, för att det går i linje med någon slags önskedröm om att alla skulle kunna leva i harmoni med varandra istället för att alltid bara se till sitt eget bästa.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Kärlek

Jag har funderat en del på kärlek i avseendet tvåsamhet den senaste tiden. Hur kommer det sig att så många lever i monogama förhållanden (endast två personer) och vad är det som är drivkraften bakom att hålla ihop? Dessutom så har jag funderat en del på varför man blir kär överhuvudtaget och vad det i själva verket innebär att vara det. Klassiska tonårsbekymmer med andra ord. Något som är intressant att nämna i sammanhanget är behovet av gemenskap, som antagligen är större än vad vi ofta inbillar oss. Att vara tillsammans med någon innebär ju att man känner en stark tillhörighet till varandra och frågan är om inte den starkaste gemenskapen går att finna just mellan två människor som är kära i varandra, som anser sig höra ihop såpass mycket att de väljer att tillbringa livet tillsammans. Kanske är just gemenskapsfaktorn en av de viktigaste orsakerna till att de flesta kärleksförhållanden består av två personer och inte fler. Sen så spelar samhällets normer givetvis en stor roll också, v...

Tallrikarna från Ikea

Jag vill vara den vars namn står på billiga tallrikar från Ikea som ingen tycker är särskilt fina men som sålts i hundra miljoner exemplar. Mitt namn ska stå där och ge bekräftelse på att jag åtminstone är värd 15 kr (på grund av defekt, ordinarie pris 25 kr). Jag vill ge världen rena vita linjer att förhålla sig till när allt annat känns tungt och ohanterligt. De ska vara tåliga och flexibla. En blank rund yta att spegla sig i och tänka “Det kanske inte är så illa ändå”. Jag vill att mitt namn sprids över alla världens hav, i lådor från Kina och Polen lastade i containrar. Först då är jag på riktigt en Designer, en sån där som lyckats. För hur ska jag annars kunna motivera min existens? Två studenter har blivit kära och delar nu på sin första måltid tillsammans. Självklart var det dem jag tänkte på när jag designade tallriken, de skulle inte klara sig utan mig. Den är så billig att den lämnades kvar av någon som flyttat från korridoren för länge sen. Försök någon gång att äta...