Tänk om världen var en pendeltågsvagn som rörde sig igenom ett landskap som inte fanns. Vi skulle inte leva särskilt länge i en sådan värld om vi hade samma biologiska funktioner som nu, men om vi tänker oss att den världen bara existerar i några timmar för att sen börja om på nytt, och att vi som sitter i vagnen inte behöver växa upp som i vår värld utan redan är i vuxen ålder (eller motsvarande) så slipper vi tänka på det problemet.
Det intressanta är vad som skulle försiggå i våra huvuden. Förutsatt att vi inte kände till någon annan verklighet så skulle vi antagligen ganska så snabbt acceptera läget. Skulle vi tänka i bilder eller med känslor? Vi skulle inte kunna tänka oss ett liv utanför pendeltågsvagnen, även fast vi ju skulle se landskapet svischa förbi utanför, eftersom det inte skulle vara möjligt att ta sig ut ur vagnen. Däremot skulle vi se varandra, och kunna kommunicera med varandra, åtminstone med kroppsspråk. Frågan är om vi skulle göra det i större utsträckning än vad som görs idag på Stockholms pendeltåg.
Om man åker pendeltåg idag så sitter folk ofta och stirrar rakt fram eller ut genom fönstret med tom blick. Kanske pratar de med någon de känner sen tidigare, läser en bok eller lyssnar på musik, men aldrig att de söker ögonkontakt med främlingar eller inleder konversationer med dem. Kanske beror detta på vår uppfostran eller något medfött. Samtidigt så kan jag känna att det finns fler fördelar än nackdelar med att söka kontakt med främlingar i den situationen. Om man ändå ska sitta på det där tåget i en timme (nästan varje dag om man pendlar!) så kan man väl lika gärna försöka få ut något av det genom att åtminstone le lite åt folk, visa att man ser dem, ta reda på om man har något gemensamt? Nej, det finns inte i folks världsbild.
Platon förde redan på 300 år före vår tideräkning ett liknande resonemang som det om pendeltågen. Som ett exempel för att förklara vad idéläran, en del av hans filosofi även kallad formläran, gick ut på så nämnde han en tänkt grotta. Människorna som levde i grottan hade aldrig gått ut ur den utan bara suttit och tittat på mönstren som bildades på grottväggen av ljuset utifrån. För dem fanns ingenting annat, eftersom de inte hade upplevt något annat med sina sinnen (som enligt Platon är ofullkomliga). När en dag en av människorna råkade vända sig om och gå ut ur grottan så blev han fascinerad av allt som fanns därutanför. Träd, fåglar, himlen. När han återvände in i grottan för att dela med sig av sin fantastiska upptäckt så blev han dock inte trodd och ingen gjorde sig besväret att ens vända sig om och kolla om påståendet var sant. Det var ju ungefär lika absurt som om någon i vår värld skulle påstå att tyngdlagen har upphört att gälla i Stockholm. Vi skulle inte heller bry oss om att kolla, eftersom vår erfarenhet säger oss att något sådant är totalt orimligt.
Kontentan av detta inlägg är: Sök ögonkontakt med folk när du åker tåg och ta ingenting för givet.
Det intressanta är vad som skulle försiggå i våra huvuden. Förutsatt att vi inte kände till någon annan verklighet så skulle vi antagligen ganska så snabbt acceptera läget. Skulle vi tänka i bilder eller med känslor? Vi skulle inte kunna tänka oss ett liv utanför pendeltågsvagnen, även fast vi ju skulle se landskapet svischa förbi utanför, eftersom det inte skulle vara möjligt att ta sig ut ur vagnen. Däremot skulle vi se varandra, och kunna kommunicera med varandra, åtminstone med kroppsspråk. Frågan är om vi skulle göra det i större utsträckning än vad som görs idag på Stockholms pendeltåg.
Om man åker pendeltåg idag så sitter folk ofta och stirrar rakt fram eller ut genom fönstret med tom blick. Kanske pratar de med någon de känner sen tidigare, läser en bok eller lyssnar på musik, men aldrig att de söker ögonkontakt med främlingar eller inleder konversationer med dem. Kanske beror detta på vår uppfostran eller något medfött. Samtidigt så kan jag känna att det finns fler fördelar än nackdelar med att söka kontakt med främlingar i den situationen. Om man ändå ska sitta på det där tåget i en timme (nästan varje dag om man pendlar!) så kan man väl lika gärna försöka få ut något av det genom att åtminstone le lite åt folk, visa att man ser dem, ta reda på om man har något gemensamt? Nej, det finns inte i folks världsbild.
Platon förde redan på 300 år före vår tideräkning ett liknande resonemang som det om pendeltågen. Som ett exempel för att förklara vad idéläran, en del av hans filosofi även kallad formläran, gick ut på så nämnde han en tänkt grotta. Människorna som levde i grottan hade aldrig gått ut ur den utan bara suttit och tittat på mönstren som bildades på grottväggen av ljuset utifrån. För dem fanns ingenting annat, eftersom de inte hade upplevt något annat med sina sinnen (som enligt Platon är ofullkomliga). När en dag en av människorna råkade vända sig om och gå ut ur grottan så blev han fascinerad av allt som fanns därutanför. Träd, fåglar, himlen. När han återvände in i grottan för att dela med sig av sin fantastiska upptäckt så blev han dock inte trodd och ingen gjorde sig besväret att ens vända sig om och kolla om påståendet var sant. Det var ju ungefär lika absurt som om någon i vår värld skulle påstå att tyngdlagen har upphört att gälla i Stockholm. Vi skulle inte heller bry oss om att kolla, eftersom vår erfarenhet säger oss att något sådant är totalt orimligt.
Kontentan av detta inlägg är: Sök ögonkontakt med folk när du åker tåg och ta ingenting för givet.
Kommentarer