Flugan

Idag har jag fördrivit cirka tio minuter sittandes i soffan i mitt vardagsrum, stirrandes på en fluga. Det kan tyckas som något väldigt tråkigt men nej... Jag försökte kommunicera med flugan. Jag vet av tidigare erfarenheter att flugor inte kan uppfatta ord på samma sätt som vi, så jag försökte använda mig av min otränade telepati-förmåga och jag kan inte vara säker på det men det verkade som att det fungerade. Jag vet inte vad det var jag försökte säga till flugan men helt plötsligt så svarade den med att tvätta sig; dra sina framben över sina tusentals små ögon och sina två vingar. Fantastiskt vilken karismatisk fluga.

Sen började det klia. Det kliade först vid sidan av höften, och när jag började tänka på det (utan att slita blicken från flugan och utan att klia, förstås) så började det klia på ett till ställe, på armen denna gång. Och sedan i knävecket. Det var som att flugan och jag orsakade detta nedrans kliande och för varje sekund som gick desto värre blev det, men jag gav mig inte. Inte kan en fluga vinna över mig så lätt? Mycket riktigt slutade det klia efter ett tag - min viljestyrka hade överträffat någonting. Fråga mig inte vad.

Plötsligt fick jag för mig att flugan kanske var min vän, så jag gjorde något så revolutionerande som att röra på mig. Flugan satt kvar. Jag sträckte fram ett finger mot flugan. Den satt kvar. Jag försökte klappa flugan försiktigt över vingarna. Då flög den iväg, som ett flygplan med bränslebrist. Jag tror att flugan var trött.