Fortsätt till huvudinnehåll

Monolog

Ja, jag ska kliva av tåget när jag är i Knivsta. Jag vet att jag sa att jag skulle av i Knivsta, men jag ändrade mig. Förlåt, men jag menade Stockholm.

Herr konduktör; har du tänkt på att när man gör någonting bra så måste man nästan väga upp det med något dåligt? Du tror att det är kväll när det i själva verket är morgon vilket får dig att göra något som du annars inte skulle ha gjort - du kanske städar eller tränar. Det som händer sen är dock inte lika självklart förnuftigt, eftersom rökning och alkohol är dåligt för kroppen.

Min tunga har frusit fast i marken så kan du sluta stirra på mig sådär? Jag vill ju bara ta dig hårt bakifrån, inget illa menat. Du vet... Det har att göra med den där blomman som alltid slog ut just när man inte tittade på den, för att sedan flyga iväg. Swoosch. Min farmor sa alltid att när blommor slår ut så är det dags att slå ut tänder. Har din farmor någonsin sagt något liknande herr konduktör? Du behöver inte svara - jag vet redan svaret eftersom jag har tjuvlyssnat på er. Du borde ha tackat ja när hon erbjöd sig att suga på dina tår.

Det återkommer vet du. Världen, maten, flickorna, affärerna... Allting kommer tillbaka. Du kanske tror att du sitter och tittar på stjärnorna när du i själva verket handlar de där jävla cigaretterna och ölburkarna på den lokala ica-butiken, med ständig träningsverk i magen. Du får inte tro att jag sitter här och försöker lura dig, det är inte det som är tanken. Jag vill bara kliva av i Stockholm för att sen få komma hem till min björn och krama honom.

Om du någonsin hade gått på sidan av marken så hade du kanske förstått men nu får du nöja dig med att jag faktiskt har betalat. Det var ju det som var din uppgift från början, att ge och att ta. Titta bort när rosen flyger iväg.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Kärlek

Jag har funderat en del på kärlek i avseendet tvåsamhet den senaste tiden. Hur kommer det sig att så många lever i monogama förhållanden (endast två personer) och vad är det som är drivkraften bakom att hålla ihop? Dessutom så har jag funderat en del på varför man blir kär överhuvudtaget och vad det i själva verket innebär att vara det. Klassiska tonårsbekymmer med andra ord. Något som är intressant att nämna i sammanhanget är behovet av gemenskap, som antagligen är större än vad vi ofta inbillar oss. Att vara tillsammans med någon innebär ju att man känner en stark tillhörighet till varandra och frågan är om inte den starkaste gemenskapen går att finna just mellan två människor som är kära i varandra, som anser sig höra ihop såpass mycket att de väljer att tillbringa livet tillsammans. Kanske är just gemenskapsfaktorn en av de viktigaste orsakerna till att de flesta kärleksförhållanden består av två personer och inte fler. Sen så spelar samhällets normer givetvis en stor roll också, v...

En förenklad matematik om livet och kärleken

När man dör så är tiden slut så som vi känner den. Det kan låta trivialt och fånigt, men det mirakel som vi kallar liv uppstod genom det omöjliga, lite som att dela med noll. I samma stund som vi drar vårt sista andetag slutför vi detta mirakel och från att ha haft all tid i världen så har vi ingen tid kvar. Vi går från en ständig följd av ögonblick till att istället befinna oss i det gränsvärde där vi delar vårt liv med noll. Vi återgår till den fullkomlighet som vi var i innan vi föddes, i utrymmet mellan positiv och negativ evighet, där allt är möjligt. Vi föds med vissa instinkter, arvsanlag och i en viss miljö. De första valen i våra liv görs helt och hållet utifrån dessa förutsättningar och skulle därför vara förutsägbara för någon med en fullkomlig bild av det vi styrs av. Sedan börjar vi fatta beslut baserade på tidigare erfarenheter, och eftersom dessa uppstod till följd av förutsägbara val så är även dessa förutsägbara. Vi har en fri vilja i att vår individualitet ...

Här sitter jag och tar saker för givet

Det har hänt mycket sen jag skrev här sist. Trump har varit president och är det inte längre jag har träffat en ny partner och skaffat en hund min syster, två av mina närmaste vänner och två av mina ex har fått barn jag jobbar i Uppsala istället för Stockholm personer i min närhet har drabbats av allvarliga sjukdomar jag har blivit deltidssjukskriven för depressiv episod Covid-19 har förändrat livet för alla, i viss mån för alltid Sen pandemins början har jag pausat mitt facebook-konto för att jag spenderade alldeles för mycket tid där. Nu spenderar jag istället alldeles för mycket tid med att läsa nyheter; om politik, statskupper, förtryck, korruption, brottslighet och annat som känns relevant medan jag läser det, och samtidigt inte kräver något av mig mer än att fortsätta scrolla. Om jag skulle sammanfatta samtiden med en bild så skulle jag nog välja en bild på någon som fastnat framför en skärm, med nacken i en obekväm position och ett finger som febrilt scrollar. Kanske med ett mun...