Idag var en sån där dag som får en att fundera på om det inte hade varit bättre att stanna hemma. Inte nog med att mina farhågor om att jag inte skulle få jobba denna helg heller bekräftades och att Erik inte kan komma på spel- och filmkvällen vi planerat sen ett par veckor tillbaka, jag hade även fått punka på min cykels bakdäck, tåget jag skulle ta hem efter träningen var inställt, jag var nära att bli påkörd vid ett övergångsställe, jag fick gå en stor omväg för att leta efter min borttappade handske på såväl bussgods som upplysningen utan att hitta den, kontoret till trafikskolan var stängt utan förklaring till varför, jag har inte lyckats förmå mig att plugga, Axel kanske inte heller kan komma imorgon tack vare att hans syster har halsfluss och tjejen jag spanat in i drygt ett halvår verkar ha fått pojkvän. Men det är inte det värsta.
När jag skulle ta bussen från skolan idag så stod den redan vid busshållplatsen så jag började småspringa för att hinna med den. Där det tidigare varit gräs var det dock lera nu och dessutom nerförsbacke så tack vare att leran var hal tappade jag balansen, föll pladask på rygg och kanade nerför backen ett par meter. I leran. Jag fick lera på händerna, byxorna, ryggsäcken, handskarna, jackan, skjortan under jackan, linnet under skjortan och framförallt på ryggen under linnet. Det var kladdigt och kallt och förnedrande och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra så jag klev helt enkelt på bussen efter att ha gjort klart för busschauffören att jag inte hade för avsikt att sticka ner mina leriga händer i fickan för att ta upp busskortet.
Samtidigt så finns det en hel del saker att vara glad över också. Om Axel kommer så blir vi fem personer hemma hos mig imorgon, träningsdojon var öppen när jag kom dit vid tre-tiden, träningen var hård och jag kunde trösta mig med cigg och musik från mp3-spelaren när jag gick mot det inställda tåget. Ofta glömmer man hur ofta man har tur eftersom oturen gör så mycket större avtryck på ens tillvaro.
När jag skulle ta bussen från skolan idag så stod den redan vid busshållplatsen så jag började småspringa för att hinna med den. Där det tidigare varit gräs var det dock lera nu och dessutom nerförsbacke så tack vare att leran var hal tappade jag balansen, föll pladask på rygg och kanade nerför backen ett par meter. I leran. Jag fick lera på händerna, byxorna, ryggsäcken, handskarna, jackan, skjortan under jackan, linnet under skjortan och framförallt på ryggen under linnet. Det var kladdigt och kallt och förnedrande och jag visste inte riktigt vad jag skulle göra så jag klev helt enkelt på bussen efter att ha gjort klart för busschauffören att jag inte hade för avsikt att sticka ner mina leriga händer i fickan för att ta upp busskortet.
Samtidigt så finns det en hel del saker att vara glad över också. Om Axel kommer så blir vi fem personer hemma hos mig imorgon, träningsdojon var öppen när jag kom dit vid tre-tiden, träningen var hård och jag kunde trösta mig med cigg och musik från mp3-spelaren när jag gick mot det inställda tåget. Ofta glömmer man hur ofta man har tur eftersom oturen gör så mycket större avtryck på ens tillvaro.
Kommentarer