I stort sett varje dag åker jag tåg mellan Uppsala och Stockholm. Om jag kan spara 10 min per enkelresa på att cykla och gå fort och passa in tåget precis så blir det ca 2 timmar per vecka. Jag vet inte hur många gånger jag missat tåget mellan Uppsala och Stockholm på grund av det här tankesättet. Visst är det så att jag betydligt oftare har lyckats komma precis i sista stund och hunnit med, men de gånger jag misslyckas så kan det förstöra återstående del av dagen och all den stress jag utsätter mig för oavsett om jag hinner eller inte går inte att mäta i vare sig pengar eller tid. Egentligen är det inte ett medvetet val som lett till att jag börjat göra så här, det har bara blivit så och det har på något vis blivit en del av min personlighet som jag har svårt att bli av med.
Det återspeglar sig även i andra sammanhang; när jag sitter uppe och försöker bli klar med något istället för att gå och lägga mig, inför längre resor, när jag försöker bli klar med det jag håller på med innan jag unnar mig att äta lunch och när jag väntar till sista stund med att packa träningsväskan för att ge mig iväg till gymmet. Det här påverkar inte bara mig utan även personer i min omgivning blir lidande, som den gången när jag nästan missade ett tåg till Småland för att jag envisades med att lämna av ett paket på vägen och min dåvarande flickvän hann föreställa sig hur hela vår resa skulle bli förstörd.
Om jag åkte SJ istället för pendeln så skulle jag spara (ytterligare) ca 3 timmar per vecka, men nu när jag fortfarande har rätt till studentrabatt så sparar jag istället ca 1000 kr per månad och åker gratis inom hela UL och SL. Vad är värt mest, min ekonomi och fria rörlighet eller en kortare restid och bekvämare säten? Jag vet faktiskt inte, däremot så vet jag att det inte bara är vid köp av månadskort som jag far illa av att göra den här typen av avvägningar. Samma tankesätt appliceras så fort jag ska köpa något eller planera min tid, oavsett vad det gäller. Jag försöker hela tiden se till att få så mycket som möjligt för pengarna, och hinna med så mycket som möjligt på den tid jag har tillgänglig. Jag kan även bli arg på mig själv när jag inser vilka löjliga lokaloptimeringar jag håller på med, att det till exempel borde vara betydligt viktigare att göra kloka bostadsköp än att välja den mest prisvärda varan i mataffären. Det innebär heller inte att jag är oberörd inför sådant som jag inte kan påverka.
Allt detta bottnar troligtvis i att jag värderar mig själv utifrån hur rationella val jag gör och vad jag lyckas prestera. Jag stressar ständigt upp mig och försöker göra flera saker samtidigt i tron om att det ska löna sig i längden (men multi-tasking lönar sig sällan). Det räcker inte att jag presterar bättre än genomsnittet, det ska helst vara bäst, och sedan försöker jag vara så ödmjuk inför det att jag ändå inte klarar av att uppskatta det jag faktiskt åstadkommer. Vilket inte heller är det egentliga problemet, det absurda är ju att en genomsnittlig prestation i de allra flesta fall är alldeles tillräcklig och att det trots allt alltid finns minst lika många som ligger på eller under medianvärdet som över.
I hela mitt liv har jag upplevt att det är en fullständigt legitim ursäkt att säga att man gjorde sitt bästa, om man kan säga det med trovärdighet. Idag ifrågasätter jag det. Om man misslyckats med något trots att man gjort sitt bästa så har man antingen ställts inför en omöjlig utmaning, eller så har man tänkt för kortsiktigt, vägt in för få aspekter och gjort felaktiga prioriteringar. Att ständigt göra sitt bästa kan vara destruktivt. Det spelar egentligen ingen roll om jag hinner med tåget eller om jag missar det, jag har redan lagt ner oproportionerligt mycket energi på något som egentligen är ganska oviktigt.
Idag hade jag lite mindre än en timme på mig från det att jag vaknade till att jag skulle ha duschat, ätit frukost, packat väskan och tagit mig till stationen. Det var fullt tillräckligt och om jag bara metodiskt hade gjort de saker jag behövde göra så hade jag kunnat vara på perrongen långt innan tåget gick. Istället dröjde jag mig kvar i sängen i 20-30 min och övade Spanska, läste forumstrådar och annat ”nyttigt”. När det var 15 min kvar tills tåget skulle gå så hade jag inte ens börjat äta frukost, men då gjorde jag det, fort som tusan, och hann även borsta tänderna och få med mig det viktigaste (jag hann till och med skriva en statusuppdatering om att jag nog ska skriva det här blogginlägget). Efter en ursinnig cykelfärd så hann jag precis med tåget. Idiot.
Jag satt och skrev större delen av det här inlägget på väg till Stockholm och det blev förstås en form av terapeutiskt skrivande som fick mig att tänka att jag ska sluta hetsa för att hinna med tåg med minimal marginal. Nu på vägen hem uppstod då ironin att jag hade hunnit om jag hade skyndat mig – jag gick i lugn takt från t-banan till pendeln och i samma stund som jag kom upp på perrongen så stängdes dörrarna till tåget jag skulle med. Idiot?
Att haka upp sig på saker leder sällan till något gott, men det är inte mycket bättre att leva ett liv utan ambitioner. Alla som läst Hundraåringen som hoppade ut genom fönstret och försvann (eller sett filmen) känner igen hans mammas sista ord ”det är som det är och blir som det blir”. Och visst kan det kännas som ett vettigt förhållningssätt, men enda sättet att upprätthålla det vore att sluta bry sig om i princip allt. Att Allan Karlsson lyckas med så många bedrifter beror inte bara på att han är fullständigt orädd, han har även en oproportionerlig mängd tur. En verklig person som dricker så mycket sprit och samtidigt uppvisar så lite engagemang inför sin omgivning skulle antagligen bli deprimerad eller dö ung, kanske både-och.
Jag vill inte leva som Allan Karlsson. Ärligt talat så har jag ingen aning om hur jag vill leva, jag vill varken ha produktivitetshets eller tristess och passivitet. Det sägs att 90 % av hur vi uppfattar världen styrs av hur vi väljer att tolka de situationer vi ställs inför, samtidigt kan det vara enormt utmanande och i många fall omöjligt att fullt ut styra våra tankesätt och reaktioner. Vi kan bara göra vårt bästa och hoppas på att det räcker. Det är i varje fall så min syn har varit fram tills nu.
Som tur är så är inte tillvaron så svart och vit att vi måste välja mellan att överanstränga oss eller inte bry oss om någonting alls. Vi kan välja vad som ska få vara viktigt i våra liv, och det är väl egentligen det som är själva kärnan i det här inlägget, att jag fram tills nu har försökt göra bra ifrån mig på för många områden. Även om jag i ärlighetens namn har lyckats ganska bra med det, så har det inte gjort mig till en lyckligare människa. Det är rätt uppenbart att man inte kan vara bäst på allt, men vad som hittills undgått mig är att man inte heller kan göra sitt bästa med allt. Ibland behöver vi stanna upp, fundera över vad som verkligen betyder något för oss, och sedan rikta vårt fokus mot det och nedprioritera allt annat.
Våra medvetna tankar är bara en del av det arbete som våra hjärnor utför och om vi låter saker ta sin tid så är chansen ofta större att det faller på plats än om vi hetsar fram händelseförlopp. Dessutom så kan vi inte ständigt arbeta för att få det bättre i framtiden utan att samtidigt gå miste om delar av det vi redan har tillgång till. Att göra sitt bästa går ut på att bortse från kortsiktig njutning till förmån för belöningar längre fram, men om vi aldrig tillåter oss att stanna upp, hur ska vi då kunna njuta av dessa?
Det går inte att göra sitt bästa i alla sammanhang och samtidigt leva i nuet. Jag ska nog faktiskt börja tillåta mig att vänta de där 10 minuterna på tåget. Vem vet, kanske kan jag använda den tiden till något produktivt eller utvecklande ändå? Eller så behöver inte tiden användas till något bra precis hela tiden.
Kommentarer