TLDR; Genom att lägga energi på detaljer så blir det svårare att anpassa sig till nya insikter och se till helheten. Detta kan på sikt få en att prestera dåligt, och därmed må dåligt, och man hamnar i en negativ spiral. Lösningen kan vara att härda ut, att ändra sitt beteende eller att hitta nya förutsättningar.
Jag har sedan i våras/början av sommaren arbetat med mitt exjobb om testning av JS (JavaScript), som senare utvecklades till att även handla om testning av Standard ML. När jag började hade jag skrivit mindre än tusen rader JS-kod, jag var med andra ord en nybörjare och det var till stor del därför jag valde ämnet – för att lära mig JS ordentligt. Att jag valde att fokusera på just testning berodde mycket på att jag i talangprojektet på Valtech i våras upplevde att vi hade stått handfallna inför hur man skulle gå tillväga med just testning av JS (vi testade vår övriga kod hyfsat utförligt med både enhetstester och integrationstester) och när jag hörde mig för så var det många andra som också upplevde att det var ett knepigt område. Fine, tänkte jag, och satte igång med att läsa böcker, prova olika ramverk och intervjua folk. I can do this.
Nu, 7 månader senare, är jag fortfarande inte klar. WTF!? Jag hade ju allt planerat, satte igång tidigt med att leta upp alla relevanta källor jag kunde använda mig av, listade vilka aspekter jag skulle undersöka, skrev preliminära versioner av olika avsnitt som jag visste att jag skulle ha med och allt möjligt. Mina tidigare erfarenheter av skrivuppgifter har varit odelat positiva, jag har alltid lämnat in före deadline och fått högsta betyg. Hur kunde det bli så här? Jo, i takt med att mitt material började växa så att jag inte längre kunde hålla rapportens avsnitt i huvudet, hade anteckningar och kod utspritt lite överallt och dessutom hade över 50 sidor med transkriberade intervjuer som jag skulle sammanfatta och dra slutsatser av, så blev det allt svårare att få saker att passa ihop. Så jag sket i det och försökte skriva ändå, bara få ner något och fixa det senare, men här kom det en krock. Jag visste inte längre vad som var relevant och kände mig extremt begränsad av formatet, där allt behövde (behöver) vara både vetenskapligt korrekt och anpassat till en målgrupp (som troligtvis ändå inte kommer att läsa rapporten i någon större utsträckning). Mitt självförtroende var allt annat än på topp, jag hade ju knappt någon personlig erfarenhet av ämnet så vem var jag att komma med tips på hur saker ligger till och hur man borde göra? Så känner jag till viss del fortfarande, även om det har hjälpt att utveckla DescribeSML (se länk testning av Standard ML ovan) och att prata med olika människor.
Att vi på Valtech arbetar agilt, på riktigt, var en av de stora anledningarna till att jag sökte mig hit, och det var en av de stora anledningarna till att jag stannade kvar efter talangprogrammet. I tre månaders tid arbetade vi med klassisk scrum och andra agila metodiker, med en entusiastisk handledare. Det var en grym upplevelse. Samtidigt så kan jag så här i efterhand konstatera att jag fortfarande inte lärt mig att tillämpa vissa grundprinciper i hur man gör det. YAGNI (You Ain't Gonna Need It) är en sådan. Gör inget förrän du verkligen måste, eller, formulerat på ett sätt som inte riskerar att skapa samma handlingsförlamning: arbeta hela tiden med det som skapar mest värde för dig och de du arbetar för. Det är nästan som en definition av hur man är som mest pragmatisk. Det svåra är som sagt att faktiskt tillämpa det.
Jag läste nyligen i en text om signalsubstanser och extrema livsstilar att våra hjärnor är konstruerade att avskräcka oss från att prova nya saker och istället följa gamla mönster. Detta stämmer förstås inte för alla, men jag tror att det stämmer i hyfsat hög grad för mig. Jag är inte rädd för utmaningar, men när det verkligen gäller så känner jag alltid av automatiska impulser att hålla mig inom min comfort zone, som jag behöver anstränga mig för att övervinna. Detta tar sig uttryck när det kommer till mitt skrivande, i varje fall när det gäller mitt exjobb där allt jag skriver helst ska vara genomtänkt och såväl anpassat till formatet som givande ur frågeställningssynpunkt. Då klarar jag inte av att skriva som jag gjort med den här texten, dvs. i princip utan avbrott och utan att gå tillbaka och redigera. Jag lägger energi på fel saker eller prokrastinerar (skjuter upp) genom att jobba med saker som inte alls har med exjobbet att göra. Bra saker, men det har en fruktansvärd inverkan på min produktivitet när det kommer till att bli klar.
Om jag lägger massor med energi på att få till formuleringar och passa in det jag skriver där det passar in så bra som möjligt, hur ska jag då kunna tillåta mig själv att ta bort det? Risken att jag senare inser att det inte tillför lika mycket som något annat, och stjäl uppmärksamhet från detta andra är ständigt överhängande, ändå klarar jag inte av att nöja mig med Good Enough. Om jag lägger två timmar på att skriva snygg kod, producera en stilren bild eller formulera mig riktigt koncist och bra, då känns det inte alls bra att ta bort det jag gjort i ett senare skede. Jag vet ju allt det här egentligen, att vetenskapligt skrivande är en iterativ process, precis som kodande. Men jag fixar inte att bara häva ur mig något som inte känns bra, inte ser bra ut och inte tycks hänga ihop med något. Jag är rädd att jag ska glömma att fixa alla fel jag gör eller att någon ska upptäcka dem och döma mig efter dem, så jag vågar sällan lämna en mening med grammatiska fel eller en åsikt som inte är underbyggd med ordentliga argument och fakta. Det finns ett annat begrepp inom utvecklingsvärlden som kanske passar ännu bättre än YAGNI, nämligen gold plating. Genom att lägga överflödig energi på en sak så går det ut över andra saker, som egentligen är viktigare.
Som om det inte räckte med att jag lägger oproportionerligt mycket tid på saker som kanske ändå inte behövs i slutändan, så har jag (som sagt) även haft ett uppskjutandebeteende. Jag har till och med besökt en kurator ett par gånger och gått på seminarium (bara uppsatsen kvar) om hur man undviker att fastna med ett exjobb för att få bukt med det. Jag tror att det hänger ihop med min hjärnas benägenhet att hålla sig kvar i gamla mönster, göra det som känns skönast för stunden. Ironiskt nog så är det precis det beteendet hos människor som gett upphov till mitt exjobb från första början, när folk väljer att inte testa sin kod så beror det väldigt ofta på att de fokuserar på de initiala svårigheterna och tidsåtgången snarare än de långsiktiga vinsterna. Min teori är att det här beteendet är en direkt konsekvens av det obehag som jag upplevt under lång tid när jag försökt skriva i rapporten men varit låst av mina egna förväntningar på vad jag ska producera och av formatet och oviljan att göra mig av med sådant som jag lagt ner mycket energi på. Jag börjar förstå bakgrunden till uttrycket kill your darlings men mina problem kvarstår.
Idag hade jag ett möte med min ämnesgranskare och vi konstaterade att jag behöver bli super-produktiv om jag ska hinna redovisa innan jul, eftersom han reser bort i mitten av december så att vi inte kan ta det på sista tillfället (17-18 dec). Trots att jag nu fått en ny handledare som har möjlighet att ge mig mer frekvent och djupgående feedback, och att jag överlag börjar känna att rapporten har tagit form, så är jag inte säker på att det kommer att gå att få klart den inom bara ett par veckor. Särskilt med tanke på att jag fortfarande lägger tid på helt andra saker, som att skriva det här inlägget till exempel. Ångest?
I det stora hela så är jag inte orolig. Jag har mått kasst, både jag och Valtech går miste om intäkter för att jag inte arbetar, och det går ut över mina relationer till andra och mig själv. Men samtidigt så börjar ljuset i slutet av tunneln lysa såpass starkt att det nog snart är dags att ta på sig solglasögon. Friskt vågat, hälften vunnit och fake it 'til you make it, men jag tänker fan inte nöja mig med något halvdant (det vore ju som att bara göra "fake it"-delen, utan att slutföra med "make it"). Kanske är det min största fiende, eller så är det min största tillgång. Framtiden får utvisa hur det egentligen ligger till, och det ser jag fram emot.
Jag har sedan i våras/början av sommaren arbetat med mitt exjobb om testning av JS (JavaScript), som senare utvecklades till att även handla om testning av Standard ML. När jag började hade jag skrivit mindre än tusen rader JS-kod, jag var med andra ord en nybörjare och det var till stor del därför jag valde ämnet – för att lära mig JS ordentligt. Att jag valde att fokusera på just testning berodde mycket på att jag i talangprojektet på Valtech i våras upplevde att vi hade stått handfallna inför hur man skulle gå tillväga med just testning av JS (vi testade vår övriga kod hyfsat utförligt med både enhetstester och integrationstester) och när jag hörde mig för så var det många andra som också upplevde att det var ett knepigt område. Fine, tänkte jag, och satte igång med att läsa böcker, prova olika ramverk och intervjua folk. I can do this.
Nu, 7 månader senare, är jag fortfarande inte klar. WTF!? Jag hade ju allt planerat, satte igång tidigt med att leta upp alla relevanta källor jag kunde använda mig av, listade vilka aspekter jag skulle undersöka, skrev preliminära versioner av olika avsnitt som jag visste att jag skulle ha med och allt möjligt. Mina tidigare erfarenheter av skrivuppgifter har varit odelat positiva, jag har alltid lämnat in före deadline och fått högsta betyg. Hur kunde det bli så här? Jo, i takt med att mitt material började växa så att jag inte längre kunde hålla rapportens avsnitt i huvudet, hade anteckningar och kod utspritt lite överallt och dessutom hade över 50 sidor med transkriberade intervjuer som jag skulle sammanfatta och dra slutsatser av, så blev det allt svårare att få saker att passa ihop. Så jag sket i det och försökte skriva ändå, bara få ner något och fixa det senare, men här kom det en krock. Jag visste inte längre vad som var relevant och kände mig extremt begränsad av formatet, där allt behövde (behöver) vara både vetenskapligt korrekt och anpassat till en målgrupp (som troligtvis ändå inte kommer att läsa rapporten i någon större utsträckning). Mitt självförtroende var allt annat än på topp, jag hade ju knappt någon personlig erfarenhet av ämnet så vem var jag att komma med tips på hur saker ligger till och hur man borde göra? Så känner jag till viss del fortfarande, även om det har hjälpt att utveckla DescribeSML (se länk testning av Standard ML ovan) och att prata med olika människor.
Att vi på Valtech arbetar agilt, på riktigt, var en av de stora anledningarna till att jag sökte mig hit, och det var en av de stora anledningarna till att jag stannade kvar efter talangprogrammet. I tre månaders tid arbetade vi med klassisk scrum och andra agila metodiker, med en entusiastisk handledare. Det var en grym upplevelse. Samtidigt så kan jag så här i efterhand konstatera att jag fortfarande inte lärt mig att tillämpa vissa grundprinciper i hur man gör det. YAGNI (You Ain't Gonna Need It) är en sådan. Gör inget förrän du verkligen måste, eller, formulerat på ett sätt som inte riskerar att skapa samma handlingsförlamning: arbeta hela tiden med det som skapar mest värde för dig och de du arbetar för. Det är nästan som en definition av hur man är som mest pragmatisk. Det svåra är som sagt att faktiskt tillämpa det.
Jag läste nyligen i en text om signalsubstanser och extrema livsstilar att våra hjärnor är konstruerade att avskräcka oss från att prova nya saker och istället följa gamla mönster. Detta stämmer förstås inte för alla, men jag tror att det stämmer i hyfsat hög grad för mig. Jag är inte rädd för utmaningar, men när det verkligen gäller så känner jag alltid av automatiska impulser att hålla mig inom min comfort zone, som jag behöver anstränga mig för att övervinna. Detta tar sig uttryck när det kommer till mitt skrivande, i varje fall när det gäller mitt exjobb där allt jag skriver helst ska vara genomtänkt och såväl anpassat till formatet som givande ur frågeställningssynpunkt. Då klarar jag inte av att skriva som jag gjort med den här texten, dvs. i princip utan avbrott och utan att gå tillbaka och redigera. Jag lägger energi på fel saker eller prokrastinerar (skjuter upp) genom att jobba med saker som inte alls har med exjobbet att göra. Bra saker, men det har en fruktansvärd inverkan på min produktivitet när det kommer till att bli klar.
Om jag lägger massor med energi på att få till formuleringar och passa in det jag skriver där det passar in så bra som möjligt, hur ska jag då kunna tillåta mig själv att ta bort det? Risken att jag senare inser att det inte tillför lika mycket som något annat, och stjäl uppmärksamhet från detta andra är ständigt överhängande, ändå klarar jag inte av att nöja mig med Good Enough. Om jag lägger två timmar på att skriva snygg kod, producera en stilren bild eller formulera mig riktigt koncist och bra, då känns det inte alls bra att ta bort det jag gjort i ett senare skede. Jag vet ju allt det här egentligen, att vetenskapligt skrivande är en iterativ process, precis som kodande. Men jag fixar inte att bara häva ur mig något som inte känns bra, inte ser bra ut och inte tycks hänga ihop med något. Jag är rädd att jag ska glömma att fixa alla fel jag gör eller att någon ska upptäcka dem och döma mig efter dem, så jag vågar sällan lämna en mening med grammatiska fel eller en åsikt som inte är underbyggd med ordentliga argument och fakta. Det finns ett annat begrepp inom utvecklingsvärlden som kanske passar ännu bättre än YAGNI, nämligen gold plating. Genom att lägga överflödig energi på en sak så går det ut över andra saker, som egentligen är viktigare.
Som om det inte räckte med att jag lägger oproportionerligt mycket tid på saker som kanske ändå inte behövs i slutändan, så har jag (som sagt) även haft ett uppskjutandebeteende. Jag har till och med besökt en kurator ett par gånger och gått på seminarium (bara uppsatsen kvar) om hur man undviker att fastna med ett exjobb för att få bukt med det. Jag tror att det hänger ihop med min hjärnas benägenhet att hålla sig kvar i gamla mönster, göra det som känns skönast för stunden. Ironiskt nog så är det precis det beteendet hos människor som gett upphov till mitt exjobb från första början, när folk väljer att inte testa sin kod så beror det väldigt ofta på att de fokuserar på de initiala svårigheterna och tidsåtgången snarare än de långsiktiga vinsterna. Min teori är att det här beteendet är en direkt konsekvens av det obehag som jag upplevt under lång tid när jag försökt skriva i rapporten men varit låst av mina egna förväntningar på vad jag ska producera och av formatet och oviljan att göra mig av med sådant som jag lagt ner mycket energi på. Jag börjar förstå bakgrunden till uttrycket kill your darlings men mina problem kvarstår.
Idag hade jag ett möte med min ämnesgranskare och vi konstaterade att jag behöver bli super-produktiv om jag ska hinna redovisa innan jul, eftersom han reser bort i mitten av december så att vi inte kan ta det på sista tillfället (17-18 dec). Trots att jag nu fått en ny handledare som har möjlighet att ge mig mer frekvent och djupgående feedback, och att jag överlag börjar känna att rapporten har tagit form, så är jag inte säker på att det kommer att gå att få klart den inom bara ett par veckor. Särskilt med tanke på att jag fortfarande lägger tid på helt andra saker, som att skriva det här inlägget till exempel. Ångest?
I det stora hela så är jag inte orolig. Jag har mått kasst, både jag och Valtech går miste om intäkter för att jag inte arbetar, och det går ut över mina relationer till andra och mig själv. Men samtidigt så börjar ljuset i slutet av tunneln lysa såpass starkt att det nog snart är dags att ta på sig solglasögon. Friskt vågat, hälften vunnit och fake it 'til you make it, men jag tänker fan inte nöja mig med något halvdant (det vore ju som att bara göra "fake it"-delen, utan att slutföra med "make it"). Kanske är det min största fiende, eller så är det min största tillgång. Framtiden får utvisa hur det egentligen ligger till, och det ser jag fram emot.
Kommentarer