Man kan tycka att det är jobbigt att bli gammal, men betänk alternativet så är det inte så illa ändå. Idag har jag varit på min mosters mans begravning. Det var fullsatt i kyrkan och många var ledsna, han hade en härlig personlighet och dog förhållandevis ung. Det är andra gången i år som en släkting dör. Samtidigt ligger min farfar och svävar på gränsen mellan liv och död.
De senaste åren har jag tänkt att jag ska besöka min farfar men jag tror att jag har varit rädd för att han inte ska höra vad jag säger eller ens känna igen mig. Just nu känner jag att det inte spelar någon roll, det känns så hemskt att han är på väg bort nu och att jag inte har träffat honom på länge. Han har levt ensam i sitt radhus, med få glädemoment utöver när pappa ringt och pratat med honom. Att jag ska komma på hans begravning utan att ha tagit mig tid att komma till honom nu medan han fortfarande lever känns ovärdigt. Däremot så är han så illa däran nu att det är tveksamt om jag hinner även om jag tar första bästa chans att åka till honom och även om jag gör det så kommer han troligtvis inte att gå att få kontakt med. Jag sitter i en datasal på universitetet och skriver detta men jag tror inte att någon ser mina tårar. Jag ska se om det går att åka och hälsa på i helgen.
Detta tredje stycke skulle kunna handla om att risktvåan som jag skulle varit på blev inställd, att Matilda kommer ikväll eller något annat värdsligt men jag vill inte ta upp det just nu. Huvudsaken är att det finns en framtid och att sådana här saker lär oss att ta vara på det.
De senaste åren har jag tänkt att jag ska besöka min farfar men jag tror att jag har varit rädd för att han inte ska höra vad jag säger eller ens känna igen mig. Just nu känner jag att det inte spelar någon roll, det känns så hemskt att han är på väg bort nu och att jag inte har träffat honom på länge. Han har levt ensam i sitt radhus, med få glädemoment utöver när pappa ringt och pratat med honom. Att jag ska komma på hans begravning utan att ha tagit mig tid att komma till honom nu medan han fortfarande lever känns ovärdigt. Däremot så är han så illa däran nu att det är tveksamt om jag hinner även om jag tar första bästa chans att åka till honom och även om jag gör det så kommer han troligtvis inte att gå att få kontakt med. Jag sitter i en datasal på universitetet och skriver detta men jag tror inte att någon ser mina tårar. Jag ska se om det går att åka och hälsa på i helgen.
Detta tredje stycke skulle kunna handla om att risktvåan som jag skulle varit på blev inställd, att Matilda kommer ikväll eller något annat värdsligt men jag vill inte ta upp det just nu. Huvudsaken är att det finns en framtid och att sådana här saker lär oss att ta vara på det.
Kommentarer