Fortsätt till huvudinnehåll

Brandmän och könsnormer

Sverige lär vara ett av världens främsta nästen för politisk korrekthet. Särskilt inom arbetet för jämlikhet mellan könen, där det nu tycks vara norm att blunda för faktiska fysiska och psykiska olikheter och istället anse att kön är en social konstruktion. Så långt finns väl inga större problem med det hela, givetvis ska man uppmuntra nya tankemönster och perspektiv, men när det går så långt att man inom kommunal räddningstjänst börjar kräva positiv särbehandling och förbjuder hårda intagningstest för att uppnå en "jämställd könsfördelning" på minst 40 % kvinnor så börjar åtminstone jag känna ett visst obehag.

  • För det första: Om man nu strävar efter ett mer jämställt samhälle, borde man inte fokusera mindre på könen snarare än tvärtom? Att prata om könsmaktsordning och kvotera efter kön framhäver bara könsrollerna ännu mer och ökar motsättningarna män och kvinnor emellan.
  • För det andra: Är det inte viktigare att räddningstjänsten består av människor som faktiskt kan utföra rökdykning, livräddning och andra arbetsuppgifter än att man uppnår en viss könsfördelning? Det är för mig fullständigt obegripligt hur man som politiker kan värdesätta genusfrågor högre än människors liv.
  • För det tredje: Man förminskar och gör kvinnor till offer genom att säga att de inte kan leva upp till samma krav som män och att det behövs direktiv från regeringsnivå för att "bryta patriarkatet".

Givetvis ska man oavsett kön tillåtas utföra de yrken som man har kompetens för, men särbehandling i jämställdhetens namn är bara absurt, särskilt när det inkräktar på den allmänna säkerheten. Det finns värdefull kompetens att hämta hos kvinnor, men jag anser personligen att de som inte har den fysiska kapacitet som krävs för att med rimlig sannolikhet klara av att bära en medvetslös människa genom ett brinnande hus inte har i räddningstjänsten att göra, och tilläggas bör att detta gäller oavsett kön. Det är klart att det behövs personer som kan lugna chockade olycksoffer, överblicka och styra en räddningsauktion och liknande, men betänk situationen där de brandmän som kommer först till platsen trots tillräcklig utrustning inte är kapabla att utföra en rökdykning utan tvingas vänta på förstärkning som kanske dröjer många minuter. Det kan mycket väl utgöra skillnaden mellan liv och död för de utsatta! Säg mig hur detta ej kan väga tyngre än att man uppnår en magisk gräns på minst 40 % kvinnor inom yrket.

Sverige har blivit landet där det är opassande att se värdet av praktisk nytta framför abstrakta ideal tagna ur luften. Landet där patriotism är synonymt med främlingsfientlighet, där lagen ska vara normgivande istället för att utgå ifrån att minimera mänskligt lidande och där det anses allvarligare att sälja sin kropp eller ta droger än att förpesta miljön genom att varje dag köra ensam till och från jobbet i en stadsjeep och varje år flyga 20 timmar till och från Thailand.

Vi hävdar att vi strävar efter jämställdhet och i nästa ögonblick konstateras att män är problemet och kvinnorna offer. En kvinna som väljer att sälja sex kan omöjligt ha valt det av egen fri vilja och har säkert haft en tuff uppväxt medan en man som gör samma sak bara utnyttjar möjligheten att tjäna lite extra pengar. Man antar gärna att kvinnor aldrig på eget bevåg begår grova brott som till exempel sexuella övergrepp, de har ju i sådant fall på något sätt tvingats till det. En man däremot får skylla sig själv om han låter sig påverkas. En kvinna i kavaj har klass men en man i klänning är en fjolla. Varför? Jo, för att kvinnligt inte anses lika fint och eftersträvansvärt som det manliga.

Ett första steg till att få bukt med detta är att börja med sig själv och sina egna värderingar. Tillåt andra att gå sin väg, även om det innebär att en pojke sminkar sig eller att en ung och intelligent kvinna väljer att leva som hemmafru. Ta ansvar för dig själv och hur du behandlar andra istället för att döma vad andra gör och försöka styra dem till att leva som du tycker att man borde. Om man ser samhället ur ett större perspektiv så tror åtminstone jag att man tjänar på att låta folk göra det de är bra på istället för att passa in dem i verklighetsfrånvända mallar med orimliga förväntningar om hur saker och ting borde se ut och fungera.

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Pi day

Pi har ett oändligt antal decimaler, som inte uppvisar någon regelbundenhet. Det innebär att allt som kan uttryckas med tal ingår i någon del av denna oändliga sifferföljd. Alla DNA-sekvenser som någonsin existerat och någonsin kommer att existera. Namnen på alla du älskat eller kommer att älska. Alla möjliga berättelser som kan beskrivas i text. Allt går inte att beskriva med tal och pi är inte det enda transcendenta talet, men det finns ändå en viss charm att vi kan låta ett enda tecken symbolisera allt detta. Att det därtill representerar förhållandet mellan omkretsen och diametern i en cirkel, är intimt förbundet med de komplexa talen och ingår i flera matematiska formler utan uppenbar koppling till sitt geometriska ursprung tycker jag är fascinerande. Så enkelt och ändå så fullkomligt ofattbart. Precis som livet.

Här sitter jag och tar saker för givet

Det har hänt mycket sen jag skrev här sist. Trump har varit president och är det inte längre jag har träffat en ny partner och skaffat en hund min syster, två av mina närmaste vänner och två av mina ex har fått barn jag jobbar i Uppsala istället för Stockholm personer i min närhet har drabbats av allvarliga sjukdomar jag har blivit deltidssjukskriven för depressiv episod Covid-19 har förändrat livet för alla, i viss mån för alltid Sen pandemins början har jag pausat mitt facebook-konto för att jag spenderade alldeles för mycket tid där. Nu spenderar jag istället alldeles för mycket tid med att läsa nyheter; om politik, statskupper, förtryck, korruption, brottslighet och annat som känns relevant medan jag läser det, och samtidigt inte kräver något av mig mer än att fortsätta scrolla. Om jag skulle sammanfatta samtiden med en bild så skulle jag nog välja en bild på någon som fastnat framför en skärm, med nacken i en obekväm position och ett finger som febrilt scrollar. Kanske med ett mun