Jag vill på förhand lägga in en ansvarsfriskrivning för det här inlägget. Inte för att det kommer att uppröra någon utan för att jag har skrivit om mig själv i så positiv anda att jag är osäker på om det kommer att landa i god jord. Det här inlägget skrev jag en natt i Värmland när jag var på besök hos min syster och jag vill inte ändra på det bara för att jag i mer vaket tillstånd har jantelagen ekandes i bakhuvudet. Inlägget kan ses som ett svar på en fråga, men jag är inte helt säker på vad frågan var.
Jag är en sån som får saker gjorda. Det kanske låter lite skrytigt och högmodigt, och det är det väl också, men det finns ändå en viss sanning i det. Visst, jag har tänkt skriva ett ordentligt CV i säkert ett år utan att det blivit av, men det är ju just för att jag vill att det ska vara precis det, ordentligt! Det mesta andra får jag gjort. Mestadels handlar det om små saker som att jag diskar direkt istället för att skjuta på det tills det blir ett berg av tallrikar med ingrodd smuts eller att jag bokar tvättid och handlar direkt om jag märker att tvättkorgen är full istället för kylskåpet. Men det märks även på större skala ibland. Jag skötte mitt jobb som diskare utmärkt i ca fyra års tid, fixade bra betyg i gymnasiet, har tagit både bil- och mckörkort, tränar regelbundet för att inte tala om att jag har flyt i universitetsstudierna. Jag lyckas även träffa de mest underbara människorna och har på något vis hunnit med både en kort modellkarriär och lärt mig att uppträda med eldkonst (poi). Jag vet inte säkert om det är så att när jag väl bestämt mig för att göra något så gör jag det, kanske är det snarare så att jag gör det som behöver göras och lite till, oftast utan att jag behöver tänka på det mycket alls.
Jag har en ovanligt bra förmåga att hantera motgångar och uppfattas ofta som lugn och sansad. Så har det inte alltid varit, men så är det nu. Om jag sitter på ett tåg och inser att jag kommer att missa min anslutning på grund av försening och eventuellt inte komma fram alls så får jag inte panik för det. Sånt löser sig alltid! Det är bara en fråga om inställning. Man kan sitta där och svära och låta de negativa känslorna få övertaget eller så kan man göra det bästa av situationen och kanske öka sina chanser att omvandla situationen till något positivt. Samma grej gäller om någon som står mig nära mår dåligt. Visst kan jag känna empati och skuld men oftast så börjar jag med en pragmatisk inställning och försöker fokusera på att identifiera vad som egentligen är problemet och vad man kan göra åt det. Om man inte kan göra något så är det egentligen inte ett problem utan ett faktum man bara måste hitta ett sätt att förhålla sig till. Att det kan innebära känslosvall är jag inte främmande inför, men jag undviker det gärna till förmån för en mer konstruktiv reaktion.
Jag har aldrig varit den som gör galna saker och tar risker för att kunna maximera chansen att ha riktigt jävla kul. Eller, nej det är en lögn. Jag både drömmer om att vara så och är det lite då och då, men i det stora hela så är mitt liv såpass uppordnat att det känns fel att utge mig för att vara någon partymänniska eller en sann bohem. Mitt liv har (som alla andras) inneburit en hel del galna grejer, såpass galna att jag inte kan avslöja hälften så här när vem som helst kan läsa, och det har nog framförallt gjort att jag blivit mer öppensinnad än vad jag hade varit om alla dessa saker inte hade hänt. Jag har alltid beundrat folk som följer sitt hjärta och spontant väljer vägar som mitt förnuft hade hindrat mig från att gå, men jag ser också värdet i att värna om det man har.
Jag ser inte ner på folk för att de lever extravaganta liv med droger, sex och pengaproblem för jag vet att det lika gärna hade kunnat varit jag. Framförallt så undviker jag i största möjliga mån onyanserade perspektiv på saker och ting, för ingenting, verkligen ingenting, är antingen svart eller vitt. Inte ens våldtäkt, mord, prostitution eller kristendom är bara dåligt. Det finns alltid en annan sida av myntet, motiv som får en att fundera över om man ens någonsin kan peka ut en skyldig vid ett brott eller avgöra om en handling varit rätt eller fel. Vi är ju alla produkter av samhällets påverkan, våra gener och vår uppväxt i allmänhet - saker som vi i grund och botten inte kan påverka. Att folk kräver en syndabock när något hemskt har hänt och att ett straff ibland kan vara ett sätt att undvika att det händer igen har jag förståelse för, även om jag egentligen anser att viljan till hämnd är en negativ känsla som vi skulle klara oss bättre utan.
Det gör mig sorgsen att tänka på alla möjligheter som man missar här i livet. Alla människor man skulle kunna lära känna om man bara hade modet att gå fram och säga hej och alla saker man skulle kunna se om man bara tog sig tid att titta lite noggrannare. Snälla, om du läst ända hit och tycker att något av det jag skrivit betyder något eller får mig att låta intressant, bli en del av mitt liv. Skriv till mig eller ring och föreslå något vi kan göra tillsammans, visa mig din syn på världen. Om du tror att jag inte är intresserad så tror du fel. Däremot så kanske jag inte framstår som den jag är i skrivande stund, för det är inte varje dag som jag känner en sån här inspiration. Men snälla, låt inte det hindra dig. Blås på min glöd lite grann istället.
Kommentarer