Det är sällan som jag håller mig uppdaterad med nyheter och så var även idag då Matilda kom hem och berättade att det hänt något i Norge. Jag kollade lite nyhetssidor om vad som faktiskt hänt och gav mig sen iväg för att handla lite mat. På vägen fick jag upp "Skandinavien-patriotiska" tankar om att man kanske borde gå med i armén och få en chans att hämnas för det som hänt (mot vilka som nu är skyldiga), men bara några sekunder senare så insåg jag hur korkat det är att tänka så. Om "vi" börjar med hämnd-aktioner så kommer våldet bara att trappas upp. Det värsta som kan hända (och, tråkigt nog, bland det troligaste) är nog att de nordiska länderna ökar sitt militära och diplomatiska stöd för USAs "war on terrorism". Jag hoppas verkligen att de med makt att bestämma över sånt här har vett nog att också se den större bilden.
Jag har funderat en del på kärlek i avseendet tvåsamhet den senaste tiden. Hur kommer det sig att så många lever i monogama förhållanden (endast två personer) och vad är det som är drivkraften bakom att hålla ihop? Dessutom så har jag funderat en del på varför man blir kär överhuvudtaget och vad det i själva verket innebär att vara det. Klassiska tonårsbekymmer med andra ord. Något som är intressant att nämna i sammanhanget är behovet av gemenskap, som antagligen är större än vad vi ofta inbillar oss. Att vara tillsammans med någon innebär ju att man känner en stark tillhörighet till varandra och frågan är om inte den starkaste gemenskapen går att finna just mellan två människor som är kära i varandra, som anser sig höra ihop såpass mycket att de väljer att tillbringa livet tillsammans. Kanske är just gemenskapsfaktorn en av de viktigaste orsakerna till att de flesta kärleksförhållanden består av två personer och inte fler. Sen så spelar samhällets normer givetvis en stor roll också, v...
Kommentarer