Fortsätt till huvudinnehåll

Dagens observationer

Hon för sin hand 
genom det svallande lätta håret
Skapar nya benor och volym
Utväxten skvallrar om hennes uppgivna fåfänga
Hon har inte orkat blondera sitt bruna hår
Eller så vill hon inte
Våra blickar möts kort
Hon vill inte veta av mig
Jag vet inte vad jag vill
Men det vet inte hon

Utanför sveper landskapet förbi
Hon för handen genom håret igen
Prydligt sminkade ögon och målade ögonbryn
Lagom, lite för lagom
Hon för handen genom håret två gånger till
Och igen
Hon gillar nog känslan av sitt hår

Nästa, Knivsta
En pimpad polo bakom ett metallstaket
Tänk på avståndet mellan vagn och plattform när du stiger av

En man med bitter uppsyn och uppknäppt skjorta går förbi
Ställer sig vid dörren och pillar, snurrar, frånvarande, på något
Vad kan det vara för något?
Hans blick är stirrig och han ser sig om
Ser ut på landskapet som sveper förbi
Jag tittar på hans mustasch
Funderar på om han störs av det
Vi lämnar Knivsta

Mannen på andra sidan sätet framför mig sitter vänd mot mig
Han lutar huvudet mot stolen mellan oss
Det gör han alltid
Eller vad vet jag?
Våra blickar möttes för länge sedan
Sedan lutade han huvudet mot stolen
Lite galen eller påverkad är han nog i varje fall

I Knivsta klev en man på och satte sig snett mitt emot mig
Eller, att kalla honom för man är väl att ta i, precis som de andra två
I takt med att man blir äldre så slutar män vara män
De blir jämnåriga och mänskliga
Flogging Molly står det på hans gröna tröja
Han har alldeles för mycket vax i håret
Precis som jag hade när jag var ung

Den galne blinkar med ena ögat
Den pillande snurrande frånvarande mannen
håller något i sin andra hand också
Jag kommer aldrig att få veta vad
Flogging Molly-killen är som uppslukad av sin telefon
Precis som resten av passagerarna
Säkert hon med utväxten också
Men det vet inte jag
Den galne sitter i vägen
Utgång Central-station
Du har väl köpt din biljett?

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Kärlek

Jag har funderat en del på kärlek i avseendet tvåsamhet den senaste tiden. Hur kommer det sig att så många lever i monogama förhållanden (endast två personer) och vad är det som är drivkraften bakom att hålla ihop? Dessutom så har jag funderat en del på varför man blir kär överhuvudtaget och vad det i själva verket innebär att vara det. Klassiska tonårsbekymmer med andra ord. Något som är intressant att nämna i sammanhanget är behovet av gemenskap, som antagligen är större än vad vi ofta inbillar oss. Att vara tillsammans med någon innebär ju att man känner en stark tillhörighet till varandra och frågan är om inte den starkaste gemenskapen går att finna just mellan två människor som är kära i varandra, som anser sig höra ihop såpass mycket att de väljer att tillbringa livet tillsammans. Kanske är just gemenskapsfaktorn en av de viktigaste orsakerna till att de flesta kärleksförhållanden består av två personer och inte fler. Sen så spelar samhällets normer givetvis en stor roll också, v...

Sex

Sluta läsa nu om du inte vill veta något om mina mörkare sidor eller om min sexualitet. Jag kommer inte att avslöja mycket, men jag ser det som en vänlig gest att utfärda en varning. Idag är sex något prestigefullt, framförallt hos killar. Ju fler man har haft sex med desto häftigare är man, generellt sätt. Tragiskt. Själv har jag gjort det med åtta olika personer men vad spelar det egentligen för roll? Vi målar upp en bild av att sex är varje killes högsta önskan när det i själva verket är så att jag uppskattar att bli överraskad av en kyss långt mycket mer än vad jag uppskattar sex. För mig så innebär sex även prestationsångest, och det tror jag inte att jag är ensam om. Jag vill att tjejen ska komma, helst mer än en gång, och jag vill kunna hålla på i åtminstone en timme. Det ska även vara såpass spännande att man inte tröttnar efter 10 min. Tjejer lider av en annan sida av myntet. De har precis lika inrutade roller såväl i sängkammaren som utanför. En norm om att man som tjej ska l...

Oändlighet

Allt som har en början har ett slut. Eller? I det vardagliga livet är det ofta så i och med att vi någon gång kommer att dö men behöver det verkligen alltid vara så? Det är lätt att inbilla sig att man kan föreställa sig en oändlighet men tänk såhär: Du går på en väg som du inte kan se slutet på eftersom den är oändligt lång. När du har gått 3 mil på vägen så börjar du fundera på hur långt det är kvar. Svaret är att det är precis lika långt kvar som när du började gå och inte 3 mil kortare. Om du skulle vända och börja gå tillbaka så skulle du dock behöva gå tre mil innan du är tillbaka där du startade... Mängden av de positiva heltalen Z+ är oändlig: 1, 2, 3, 4, 5, 6, ... Vi kan fortsätta att räkna i all evighet eftersom det för varje tal kommer att finnas ett större (som ges av "talet plus ett") så vi kan lätt konstatera att det rör sig om en oändlighet. Men vi började ju räkna på ett? Allt som har en början har alltså inte ett slut, kan vi alltså konstatera i och med detta...