Fortsätt till huvudinnehåll
Jag brukar inte posta youtube-länkar eller skriva låttexter i min blogg eftersom jag stör mig på när andra gör det. Nu känner jag dock för att göra det, den här låten har jag lyssnat på återkommande i år och jag tycks inte tröttna på den. Jag hittade inte den version jag har på spotify, Immerdar från albumet the Anatomy of Silence (originalet från albumet Ego X) av Diary of Dreams, så denna live-version får duga.



Jag fick hjälp på Facebook av Katarina Evasdotter Birath att översätta texten från tyska:

There is still time enough, for me to fight for myself
There is still hope here, to understand all of this

And who knows, maybe you'll soon be with me
And who knows, maybe it will last forever

I do not know anymore, why we became who we are
Don't forget me, when you get lost in the wind

There is still freedom here, that we all breathe
There is still light enough, not to get lost

Kommentarer

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

Kärlek

Jag har funderat en del på kärlek i avseendet tvåsamhet den senaste tiden. Hur kommer det sig att så många lever i monogama förhållanden (endast två personer) och vad är det som är drivkraften bakom att hålla ihop? Dessutom så har jag funderat en del på varför man blir kär överhuvudtaget och vad det i själva verket innebär att vara det. Klassiska tonårsbekymmer med andra ord. Något som är intressant att nämna i sammanhanget är behovet av gemenskap, som antagligen är större än vad vi ofta inbillar oss. Att vara tillsammans med någon innebär ju att man känner en stark tillhörighet till varandra och frågan är om inte den starkaste gemenskapen går att finna just mellan två människor som är kära i varandra, som anser sig höra ihop såpass mycket att de väljer att tillbringa livet tillsammans. Kanske är just gemenskapsfaktorn en av de viktigaste orsakerna till att de flesta kärleksförhållanden består av två personer och inte fler. Sen så spelar samhällets normer givetvis en stor roll också, v...
5 kommentarer
Läs mer

Om att passa tåget, eller varför det ofta är dåligt att göra sitt bästa

I stort sett varje dag åker jag tåg mellan Uppsala och Stockholm. Om jag kan spara 10 min per enkelresa på att cykla och gå fort och passa in tåget precis så blir det ca 2 timmar per vecka. Jag vet inte hur många gånger jag missat tåget mellan Uppsala och Stockholm på grund av det här tankesättet. Visst är det så att jag betydligt oftare har lyckats komma precis i sista stund och hunnit med, men de gånger jag misslyckas så kan det förstöra återstående del av dagen och all den stress jag utsätter mig för oavsett om jag hinner eller inte går inte att mäta i vare sig pengar eller tid. Egentligen är det inte ett medvetet val som lett till att jag börjat göra så här, det har bara blivit så och det har på något vis blivit en del av min personlighet som jag har svårt att bli av med.   Det återspeglar sig även i andra sammanhang; när jag sitter uppe och försöker bli klar med något istället för att gå och lägga mig, inför längre resor, när jag försöker bli klar med det jag håller på med ...
En kommentar
Läs mer